Inför MFF-HBK: Lyssnar Roland på Depeche Mode?
"Jag tror inte att de var beredda på det hårda klimatet i Malmö när medgångarna inte kom, däremot tror jag de är beredda att ge oss medgångar framöver."
”Just give me a reason, some kind of sign
I´ll need a miracle to help me this time”
Den kloke Tom Prahl sa en gång att det är i motvind drakar lyfter. Malmö FF har befunnit sig i en hård, iskall motvind ett tag nu, men någon drake har vi inte sett lyfta. Framgångarna har lyst med sin frånvaro och spelet kan bäst jämföras med den amerikanske anti-hjälten Al Bundys gamla Dodge: fungerar emellanåt men allt som oftast blir det motorstopp. Det har helt enkelt inte varit tillräckligt bra för att vi som följer Malmö FF ska vara nöjda.
När våra tränare kom sågs de som frälsare. Det var uttalat att det skulle få ta lite tid innan resultaten började ramla in värdiga ett topplag, men ändå: Vårt hopp om en ljusnande framtid sattes till Roland Nilsson och Hans Gren. Tålamod var ledordet, göra om och göra rätt var vad som skulle ske. Tålamodet hos media och supportrar visade sig sträcka sig så långt som till ett halvår. Göra om och göra rätt menade en del var en fet lögn, och likheterna med tidigare års neurotiska spel var i stället slående.
Och det har gått tungt. Tyngre än vad vi vill se. Hemmaförluster ska aldrig accepteras mot svenska lag, så när det kom några stycken i somras var det upplagt för ifrågasättanden. Var Roland och Hans rätt personer att leda laget ur krisen? Och är det rätt väg av MFF att gå att så utstuderat satsa på unga spelare? Ligger det inte en stor risk i detta? Kommer draken överhuvudtaget att lyfta någon gång i motvinden?
Än vet vi inte svaren på frågorna. Vi kan bara gissa och hoppas. Det är inte lätt. Ibland ser man tecken på något som kan bli riktigt bra. Det har funnits tillfällen under matcher, många tillfällen och ibland till och med hela matcher, då jag bara har njutit av MFF. Som det ska vara. Tyvärr har laget haft en tendens att släppa in fler mål än motståndarna i år, eller haft svårt att göra fler än motståndarna. Det heter i med- och motvind, men det har i ärlighetens namn varit mest mot.
Jag bad, som den ateist jag är, om mirakel, men jag har inte sett några. Det verkar som om MFF får klara sig utan högre makters hjälp, i alla fall när bönerna kommer från mig. Kanske kan Labinot, Dixon och Dahan göra nya försök?
“Even the stars look brighter tonight
Nothing's impossible”
Men. Ändå. Malmö FF som lag är på väg åt rätt håll. Precis innan landslagsuppehållet kom segern mot Gefle och om det är den skjuts i vinden som gör att Malmö FF kan få lite lyftkraft vore det välkommet. Vi kan bara hoppas. För spelet den senaste tiden har faktiskt inte varit så genomuselt som många vill göra gällande, trots att resultaten mestadels inte gått lagets väg. Det kom ett sent kvitteringsmål mot Trelleborg (i en match som man vinner nio gånger av tio), som laget tog med sig till Gävle. Där det sen spelades klokt och avvaktande mot ett erkänt mycket svårt hemmalag.
Även detta fick MFF kritik för på sina håll, och inte det beröm som förtjänades. Många av oss (de flesta vill jag påstå) har en självbild där Malmö FF fortfarande är Sveriges bästa fotbollslag med gigantiska europeiska framgångar, en självbild ständigt matad av media och av oss själva. Då ska vi inte spela på resultatet borta mot Gefle utan naturligtvis spela för att spela ut, spela runt och spela bort motståndarna samt vinna.
Roland Nilsson och Hans Gren har som sagt fått en del kritik på sistone. Det har raljerats och hånskrattats på sina håll; själv har jag skrivit några krönikor som inte alltid har varit rakt igenom positiva. Men mitt förtroende för våra tränare är alltjämt starkt. Jag skulle vilja sträcka mig så långt att det inte finns någon tränare i Sverige som jag hellre skulle se leda mitt lag. Jag tror inte att de var beredda på det hårda klimatet i Malmö när medgångarna inte kom, däremot tror jag de är beredda att ge oss medgångar framöver.
De flesta som har följt föreningen längre än några veckor visste att det inte skulle gå på en dag att få en klubb lite på dekis att lyfta till någorlunda fornstora dagar. Malmö FF ska alltid ha höga krav på sig, det är inte acceptabelt med en mittenplacering eller sämre. Det vittnar alla om. Det har helt klart tagit lite längre tid än vad jag hade hoppats, jag hade gärna sett fler poäng och mål än vad som hittills har åstadkommits. Är det mitt och andras tålamod som har varit för kort, eller är det mitt och andras kunnande som helt enkelt är lågt? Troligtvis en kombination om jag går till mig själv, men just det faktum att det faktisk sett rätt så bra ut spelmässigt gör att jag känner tillit inför framtiden.
Dessutom har Roland och Hans börjat få lite ordning på försvaret, vilket i år har varit MFF:s akilleshäl. Att flytta ner Robert Åhman-Persson som mittback var klokt, kan visa sig vara ett genidrag. Pusselbitarna börjar så smått falla på plats.
I morgon möter vi Halmstad BK. Det gäller för MFF att fortsätta på den lilla framgångsvåg som man nu befinner sig. Vinns matchen, och det är klart att den bara ska vinnas, något annat ska inte finnas i spelarnas medvetanden, väntar sen Elfsborg på bortaplan. Ett bra resultat där också och man kan nog säga att draken så smått har börjat lyfta. Stapplande och kanske inte spikrakt uppåt, men mot högre höjder så sakteliga. Ingenting är omöjligt.
****************
Och så lite om morgondagens motståndare:
HBK är ett lag som, liksom MFF, den senaste tiden varvat förluster med segrar. Ibland har spelet varit bra, ibland mindre bra. Eftersom min far höll på laget känner jag lite extra för hallänningarna, i den mån att jag inte vill se dem i en annan serie än Allsvenskan. Dessutom har MFF av tradition haft relativt lätt för Halmstad, hemma och borta. Sådana lag ska man vara rädd om. Nu är jag rädd för att det inte får mer uppmärksamhet i den här texten. Det handlar inte om oginhet, det handlar om att i morgon spelar det ingen roll vilket motståndet är. Allt handlar om att Malmö FF ska vinna och därmed ta tre poäng. Få luft under vingarna och lyfta…
****************
För några år sen körde Himmelriket en intervjuserie som hette 15 guld, 15 spelare, 15 frågor där det var en stående fråga till de spelare som intervjuades: "Välj mellan Depeche Mode och Dire Straits". Jag har aldrig frågat Roland och Hans vilken av grupperna de föredrar. Den här texten är i alla fall inspirerad av Nothing´s impossible med Depeche Mode.
