GAIS - Ljungskile0 - 3
Tack Mackan!
Inte bäst, men väl lyckligast på plan. Sista föreställningen med Malmö blev precis så bra och stämningsfull som man hade hoppats.
Ett mål och en assist gjorde att Rosenbergs facit slutar på 4 mål och 5 assist på 12 matcher i Allsvenskan. En bra sammanfattning av Marcus utveckling från tanig skyttekung i juniorlaget, via krampaktiga försök i A-laget 2002 och 2003 till dagens mer kompletta, ansvarstagande spelare. De flesta kritiker kommer inte ge Mackan mer än godkänt i sista matchen, men dom har fel. Rosenberg var riktigt bra. Det finns alltid en tanke bakom hans agerande. Hans löpningar är lätta för medspelarna att både se och utnyttja, om man bara kan konsten att slå en djupledspassning efter max två petningar på bollen.
Måltorkan under våren har med stor sannolikhet handlat om att laget har behövt tid att anpassa sig till det nya spelsättet, där vi genom mer boll och bättre spelare ska såga oss igenom motståndarförsvaret. När kombinationerna sitter betyder det många enkla mål, något som lyst med sin frånvaro under våren. Istället har Afonso presterat det ena mer spektakulära sättet efter det andra att få bollen i nät på.
Men ikväll kom dom igen, dom lätta målen. När jag skriver lätta mål, menar jag mål som man kan träna sig fram till. När kombinationerna och löpningarna gör att spelarna hamnar i bra positioner för enkla avslut. Där det inte krävs mycket mer än att sätta foten till för att nätet ska rassla. Orsakerna var två, dels började Mackan och Afonso att fungera som ett anfallspar, dels var Yngvesson tillbaka på banan.
Yngvesson är oerhört viktig för vårt anfallsspel. Han var inte bra idag - nej det var han inte, han var precis lika tafatt med bollen och sumpade precis lika mycket som han gjort tidigare under säsongen - men han skapade ändå mer än på länge. Hans löpningar var befriande att se efter att ha vant sig vid Yksels, i och för sig sublima sätt att behandla och spela vidare bollen på, mer avvaktande stil. Så fort MFF vann bollen stack Yngve mot mål och hjälpte Mackan och Afonso att skapa tryck på backlinjen. Yngvesson har också egenheten att alltid vara spelbar.
Det kändes inte så lite 2003 när han älgade fram i anfall efter anfall. Under första halvlek räknade jag till åtminstone tre tillfällen då bollen gick från höger mot vänster längs motståndarnas straffområdeskant för att till sist hamna hos en fri nr. 21. Men i samma stund avslöjas också varför Yngvesson inte längre är material för förstauppställningen. Av alla chanserna blev resultatet noll och intet.
Han är helt enkelt för Allsvensk. Och MFF måste bli större, bättre, vassare än Allsvenskan om vi ska kunna tro att vi ens ska rubba lag som Maccabi Haifa.
Var var vi? Jo, enkla mål.
Det kunde blivit ett redan efter 10 sekunder. Jag missade vem som slog passen, det gjorde garanterat Häckens backlinje också, men helt plötsligt låg bollen hos en rättvänd Afonso fem meter från mål. Källqvist gjorde dagens första, av många, bra räddningar.
I 21:a minuten slog så Hasse Mattison frisparken snett från höger i en vid båge över den samlade massan fram till en vilt hoppande Daniel Andersson. Och detta var den insats som gjorde att jag bestämde mig för att utse Daniel till Matchens Man. Han var suverän som så många gånger förr, men när han tillåter sig att inte bara kontrollera mittfältet, utan också gå på mål, då är han bäst på plan. Och i Sverige. På den positionen.
I kamp når Daniel bollen först. Den dimper ned på marken framför målvakten och verkar förlorad, men med ett tredje ben når Daniel bollen mitt framför en snopen Källqvist-snuda och serverar Mackan dagens rätt. Och Mackan fick jubla tillsammans med 15 583 på läktarna. Den officiella publiksiffran löd 15 585, men Häcken hade två supportrar och en dansk flagga på plats - jag utgår från att dom inte jublade.
Sen såg det ut som vi vant oss vid under våren. Bra spel, snabba passningar och inga direkta farligheter. Åt något håll.
Annars kan man tillägga att Tomas Olssons första kvart var horribel. Jag är normalt en man av tålamod, men när han hade missat - och då menar jag missat så som någon missar ett möte för att han tagit fel på året - 6 passningar av 6 innan matchen ens blivit 10 minuter gammal knäppte jag händerna i en bön om att Prahl skulle förbarma sig över honom. Hade någon i det läge gett mig en petition om att tillåta dödshjälp hade jag skrivit på direkt. Tack och lov spelade han upp sig. Men mot bättre motstånd hade han kostat oss segern idag. Hela min kropp skriker efter en TO i toppform, men det är en bit kvar. Å andra sidan bjöds vi på dagens första själsbalsamering redan innan match:
- Välkommen hem, välkommen hem, välkommen hem till Malmö igen!
Tillsammans med Bech stegade Dubbel-Anders fram till klacken och mottog klackens kärleksförklaring. Bech insåg säkert vem som var i fokus, men han var nog glad ändå. Hade han promenerat fram ensam hade ingen vetat vem han var.
Har Anders lyckats bevara formen på samma sätt som Daniel, tja, vad ska jag säga? Mer än ett: - lycka till därnere, vi är Malmö FF!
I andra halvlek märktes det att en hel del nervositet släppt hos pågarna i paus. Passningarna blev aningen mer precisa, löpningarna startades hundradelen tidigare och spelet bet på något sätt allt bättre. Det kändes som en tidsfråga innan matchen skulle avgöras. Och tiden vi frågade efter var den 69:e spelminuten:
Rosenberg - Afonso - mål. Enkelt.
Och som om inte det var nog kom Yngvesson loss ensam några minuter senare. Utmärkte Jimmy Dixon (snälla, kan ingen starta ett rykte om att han är på väg till oss? Jag vill så gärna tro på det) fann ingen annan råd än att springa ikapp honom och här kommer historierna gå isär. Jag är övertygad att Yngvesson, försvagad av tidigare missar under matchen, kände en stor lättnad då Dixon kom ikapp. Under de sekunder han varit ensam med bollen lär han ha hunnit se skottet gå tre meter över ett antal gånger. Nu stöp han som en fura i pardans med Gudrun så fort kroppskontakt uppnåddes. Jag menar inte att han ramlade med vilje, men den gamle Yngve hade lagt i en växel till och aldrig släppt Dixon inpå livet.
Sorti Dixon. Häcken besegrat. The End.
Under eftertexterna radade Malmö upp chanser mot ett allt mer tröttkört Häcken. Deras vänsterkant upphörde att bjuda någon som helst motstånd och Höiland och Mattison turades om att ha offensiva efterfester. Men nu märktes det återigen att vårens synder inte fått full absolution än. När vi bjuds på så mycket boll i motståndarnas straffområde måste vi sätta dem. Måste. Kan Bech vara vapnet? Hoppas, för den givmildhet som präglar laget just nu känns aningen konstgjord.
Som en sista punchline snurrade Afonso upp två Häckenspelare i deras eget straffområde två gånger efter varandra innan han bevärdigade sig att skjuta. Grattis, Källqvist! Minns denna dagen, den stunden. Nästa, nästnästa och alla andra gånger sitter den.
Så, när publiken börjat gå mot utgången och vaktmästaren börjat tända upp kom den där scenen som vissa skämtsamma regissörer gömmer till sist, som inte betyder något mer än ett skratt för den som orkat vänta: Reducering Häcken.
Häckens två supportrar jublade. Vi andra skrattade, när förvåningen lagt sig.