Matchrapport IFE-MFF: 4-0
MFF har på de två senaste matcherna släppt in lika många mål som Elfsborg släppt in över hela säsongen. Då går det så här.
Utanför sportbaren i Motala har det mörknat och temperaturen har sjunkit åtskilliga grader den senaste timmen. Hösten är här, på riktigt. Inne är det glest befolkat, ett par unnar sig en middag ute mitt i veckan och några Göteborgs-supportrar följer västkust-derbyt mellan IFK och Halmstad. Här sitter jag, inklämd i hörnet, med en tv-skärm ovanför mig och med en burgare som sällskap. Avspark om några minuter, i en match som borde gälla massor för bägge lagen. Evigt unga, hungriga Elfsborg mot klassiska, tunga Malmö FF. En modern fotbollsklassiker på papperet, men tabelläget visar något annat. Boråsarna driver en näst intill omöjlig jakt efter guld, Malmö för en kamp för upprättelse.
Med lördagens debacle i färskt minne, känns situationen inte alls bra. Laget verkar vara i fritt fall och formen långt, långt borta. Vad finns att hoppas på egentligen? Faktiskt kan jag komma på ett par saker; en rejäl revanschlusta, en positiv insats från startande Rick Kruys och kanske ett inhopp från blott 15-årige talangen Alex Nilsson. Idag är jag inte ute efter tre poäng, jag vill återse det Malmö FF jag följt hela livet i med och motgång.
Dusan i mål och backlinjen är oförändrad sedan sist. Daniel Andersson får sällskap av Kruys medan Jeff och Molins tar hand om varsin kant. JJ spelar på topp med Toivonen bakom sig i en släpande roll. Himmelriket har spått rätt, igen.
Innan matchen berättar Jonatan Johansson att spelarna fått en rejäl utskällning och sedan försökt glömma helgens pinsamma förlust. Orden han säger är bara ord, men ögonen antyder något annat. Den finske strikern är inte nöjd med läget, han vill ut ur det svarta hålet. Jag låter mig dras med, börjar tro på upprättelse och himmelsblå krafter.
Efter tre minuter har Elfsborg åstadkommit två hörnor och Kruys har blivit varnad. Någonstans här förstår jag att ikväll är inte en sådan kväll där alla önskningar slår in och drömmar blir sanna. Ikväll är en vanlig kväll, där bra fotbollslag slår dåliga fotbollslag.
Hemmalaget står för initiativen och strukturen i matchinledningen. Malmö får jaga och koncentrera sig på att bryta passningar och stoppa bollar. Trots att de gula inte lyckas få fram de riktigt farliga lägena ur sin press, syns det att situationen är ohållbar. Så länge det står 0-0 är det bra. Det får inte vara bra i mer än tio minuter.
Stefan Ishizaki får bollen 25 meter från mål i en högerposition. Han har gott om tid på sig, men i stället för att titta upp och söka inläggsalternativ drar han till med ett skott. Bollen söker sig mot bortre stolpen, och wobblar sig förbi målvakten Melacharek. Dusan är skymd i skottögonblicket och ser långsam ut. Kanske kunde han ha reagerat snabbare, kanske kunde han ha varit placerad bättre, men det är framför allt en snygg prestation av Ishizaki. Smakstart för Elfsborg, och början på en lång pina för Malmö FF.
Direkt efter målet samarbetar Ishizaki och Lasse Nilsson och får Järdler att se dum ut. Det är väldigt nära en utökad ledning. Några minuter senare, på en annan TV, sätter IFK Göteborg sitt tredje mål på Halmstad. Så bra är Halmstad och så här bra är vi, tänker jag.
Anders Svensson och Stefan Ishizaki dominerar och briljerar. Att Elfsborg är ett samspelt lag med fart, energi och ständiga alternativ blir extra tydligt när de möter ett lag som saknar allt av det nyss nämnda. Ändå så kommer inte de gula till så många farliga avslut. De har spelet men verkar sakna den riktigt spetsen, vilket jag just nu är väldigt tacksam över.
Efter en knapp halvtimme kolliderar Järdler med Ishizaki. Situationen är harmlös, men smällen tar illa på målskytten som tvingas avbryta matchen. Hittills har Malmö inte haft ett enda organiserat anfall, men skadan verkar störa boråsarna som släpper in Malmö i matchen, mest på ett eget agerande. Kommunikationen mellan Wiland och försvararna blir plötsligt ängslig och ett par missförstånd resulterar i ett par farliga situationer. Det vill säga, det kunde ha blivit farligt om det funnits några motståndare på plats, redo att hugga. Men i kväll är inte en sådan kväll. Däremot har Elfsborgs offensiv avtagit, och Malmö börjar åstadkomma antydningar till avslut. En objektiv person hade kallat läget för stiltje.
Strax innan paus får Elfsborgs comebackande lagkapten bollen centralt vid straffområdeslinjen. Halsti är där, men hamnar på mellanhand. När Svensson driver in, försöker mittbacken reparera. Svensson är rutinerad och straffen är solklar. Daniel Mobaeck gör inget misstag, och Malmö FF får ta pausvila med två mål i baken. Ledningen, respektive underläget, är välförtjänt. Målskillnaden är missvisande.
I pausen lyckas Anders Svensson, under en minuts intervju, framhålla Malmö FF som ”ett riktigt bra lag”. Sånt kan bara Sveriges trevligaste spelare komma undan med. Själv har jag ont i magen. Chiliburgaren jag nyss tryckt i mig spelar säkert in, men det är inte kockens fel att jag mår som jag mår. Anledningen är att jag precis bevittnat ett Malmö FF i spillror, och jag har 45 minuter framför mig med samma troliga scenario.
Roland Nilsson förklarar att nyckelordet inför den andra halvleken är tålamod. Tålamod? Laget ligger under med två mål och det ska visas tålamod? Jag intalar mig att jag kan för lite om fotboll för att verkligen förstå visdomsorden.
Glädjande nog startar andra halvlek med MFF i förarsätet. Utan jättepress, men med ett bollinnehav och blicken framåt tar Malmö kommandot. Ola Toivonen tar ett skott utifrån från central position som Wiland får anstränga sig för att rädda, men i övrigt har Malmö förtvivlat svårt att komma till avslut. Jag har precis, med fruktan, skrivit ner ordet HBK-flashback i mitt block när Emir Bajrami slår till. Toivonen dräller med bollen på egen planhalva och den gultröjade mittfältaren snor åt sig bollen. Robert Åhman-Persson blir en munsbit och avslutet är kyligt. Förlusten är definitiv, förnedringen är total.
Efter 3-0-målet går jag ifrån min självbestämda princip och överskrider kvoten en öl per halvlek. På en annan tv-skärm spelar Manchester United. Det känns som en fastforward-version av dagens MFF. Herregud, det är bara tre år sedan jag satt här och såg mitt lag försöka kvala in till samma turnering.
Det spelar ingen roll längre. Det kvittar att västgötarna och James Keene tillåts göra ett fjärde mål, det gör inte ont längre. Ingenting känns längre, faktiskt. Det är bara tomt.
Alex Nilsson får komma in i 81a minuten. Kul för honom, men till vilken nytta för övriga laget? När Jiloan Hamad också byts in lite senare känns publikfrieriet fulländat.
När slutsignalen ljuder tänker jag att det finns sämre lag än Elfsborg att förlora mot. Sedan tänker jag på Halmstad. Det känns inte bra i kväll. Alex fick visserligen komma in och jag tror han rörde bollen en gång. Kruys var nästintill osynlig och lagets revanschlusta var tydligen inte större än att den räckte till en ännu värre förlust. Nästa vecka väntar Norrköping som nyss gjorde tre mål på Helsingborg. Det finns inga lätta matcher längre.
