Hammarby TFF - Ljungskile1 - 4
Det bidde en pinne
För att inte tappa mark i toppstriden var tre poäng mot HBK mer eller mindre en nödvändighet. Men med tio man på plan i en dryg halvlek fick MFF hålla till godo med en pinne istället.
Så var det upp till bevis för våra himmelsblå kelgrisar.
Och visst, det såg rätt bra ut ett tag. Åtminstone den inledande tjugominutersperioden då MFF mer eller mindre rullade ut HBK. MFF pressade högt upp på banan, och hade inga som helst problem med att erövra bollen från det vilsna och oorganiserade HBK-mittfältet. Precisionen i passningsspelet var klanderfri, och MFF spelade runt med ett imponerade och intensivt passningstempo. Men tyvärr, MFF förmådde inte utnyttja sin dominans. Allt som oftast körde de fast utanför HBK:s straffområde, och några riktigt vassa avslut skapades egentligen inte.
Efterhand kom HBK mer in i matchen. Deras mittfält hittade sina positioner, och HBK fick en helt annan stabilitet i sitt spel. I samma veva verkade MFF mista fokus och det inledande spelövertaget mattades avsevärt.
Sedan böljade resten av halvleken fram och tillbaka och saknade egentlig karaktär. Det var någon halvchans där, en annan här. I det stora hela var båda lagens offensiva ansatser rätt tama. För MFF:s vidkommande var det framförallt Bech som stack ut en aning med sitt kvicka och påhittiga spel. Afonso däremot hade ingen bra dag, och verkade inte riktigt motiverad. Det är bara att hoppas att Afonso snart hittar tillbaka till sin gamla form. Så som han spelar nu är knappt till glädje för någon. Det verkar också som om allt fler lag läst av hans spelstil - backarna ligger tätare på och han får sällan det där utrymmet på ett par två-tre meter som han behöver för att accelerera mot mål.
Det måste också sägas att matchen till stor del blåstes sönder av domare Eriksson som hade en rätt skruvad bedömningsnivå. I mina ögon blåste han frispark för tacklingar som inte en skulle skada min farmor på åttiotre. Dessutom viftade han med de gula korten närmst som ett lyckligt barn: titta på mina fräcka kort, ungefär. Chanko var en som fick titta på Eriksson fräcka kort, och när han blev utvisad i slutet av första var det många som insåg att MFF skulle få en svår andra halvlek.
Men MFF klarade utvisningen bra och kunde fullfölja matchen på ett anständigt sätt. Självfallet inriktade sig MFF på att försvara sin poäng, och de lyckades de bra med. Spelare som Abelsson (matchens dominant), Höiland (lugnet personifierad) och Mattisson (min hjälte, o Gud) sopade i stort sett rent framför Asper. Det känns bra att MFF har en så pass stark försvarslinje även utan spelare som Olof Persson och Patrik Andersson.
Inför matchen var det en hel del snack om de båda debutanterna Dubbel-Anders och Jesper Bech. Och visst var det kul att se Jesper Bech i aktion. Med risk för att bli stenad måste jag säga att han påminde lite om gamle Tobias Grahn i sin spelstil - dock inte fullt så bollkåt, och med en större disciplin på plan. Det bådar gott inför framtiden, och jag hoppas verkligen att han och Afonso kan hitta en fungerande kommunikation. (Dock finns det skäl att vara orolig över MFF:s anfallsspel: bara 15 mål på tretton matcher kan ingen vara nöjd med. Det är bara att hoppas att Mr. Borg är ute och letar...)
Dubbel-Anders syntes inte till så mycket på mittfältet. Nu måste han naturligtvis få en chans att spela sig in i laget på ett ordentligt vis, och det tar ett tag. Men sen är det dags för honom att visa vad det är som gjort honom till en så omtyckt fotbollsspelare nere i Portugal.
När säsongen nu vänder i mitten av juli ligger vi troligen sex poäng efter serieledarna, och vi går en lång, svår höst till mötes.
Förbannat lång. Förbannat svår.
