Stress och press i Malmö FF
Mikael Kristersson undrar i en gästkrönika om alla spelare och ledare verkligen klarar av pressen som finns runt Malmö FF. Och var tog glädjen vägen?
Något är fel i Malmö FF. Det finns väl ingen som inte har noterat detta och alla ställer samma fråga: Vad är det som är fel i MFF? Media gör allt för att försöka sätta fingret på detta. Malmö FF är en klubb som berör; den drar till sig många läsare. Antingen älskar man laget eller så har man någon form av hatkärlek till det. Vad man än tycker om föreningen Malmö FF är det intressant att läsa om både framgångar, motgångar och skandaler som rör klubben.
Emellertid är det väldigt sällan nuvarande spelare går ut och berättar om situationen i MFF, ingen förväntar sig något sådant heller, men de hade varit väldigt intressant att höra dem berätta. Journalister försöker lura ut svaren från spelarna, men oftast utan resultat.
Jag kan tänka mig att spelare och ledare som lämnar MFF får tydliga instruktioner att de inte får smutskasta klubben eller på något sätt försämra MFF:s varumärke utåt sett i media. Det finns väl också en risk att spelaren/personen i fråga bränner sina broar vilket kanske leder till försämrade chanser att hitta en ny arbetsgivare. Givetvis tänker alla på sig själva och sin egen framtid. Att lägga MFF bakom sig verkar vara många spelares chans att börja om, samtidigt som en stor ångeststen faller från bröstet. Vi har sett flera spelare genom åren som blommat ut efter att de har lämnat klubben, samtidigt som MFF köpt in en ny liknande spelare för dyra pengar.
Klubben har haft många duktiga spelare utan att de har kommit vidare eller helt stannat upp i sin utveckling. Det finns naturligtvis även spelare som höjt sitt spel i klubben. Självklart är det press på spelare som spelar i en storklubb, men även om det är med svenska mått mätt så bör spelare hantera detta. Frågan är om klubben tar någon hänsyn till denna fråga vid ett spelarköp. Alla kan inte ha samma vinnarskalle som Zlatan. Frågan är verkligen relevant att ställa och man bör inte bara titta på fotbollskunskaperna vid värvningar.
Vad händer om spelare kommer till klubben med vinnarskallar och självförtroenden, samtidigt som tränaren i klubben inte kan leva upp till samma vinnarmentalitet som funnits i MFF tidigare? Då kan en kollision uppstå mellan spelare och tränare. Idag har inte alla spelare samma bakgrund eller mentalitet. Som tränare kan detta vara svårt att anpassa sig till och frågan är om det finns en risk att tränaren blir en bromskloss för unga spelare som vill ut och vinna matchen med 6-2, i stället för att spela hem en organiserad 1-0-vinst som många tränare kanske hellre vill se.
Spelare och ledare, som har lämnat MFF, har antytt att det är svårt att spela i MFF; trycket är hårt och pressen stor, vilket sänker många spelares självförtroende. Det säger sig självt att om man spelar med press på sig kan detta leda till att det låser sig, vilket i sin tur leder till försämrade prestationer. Försämrade prestationer leder till att glädjen försvinner och ångesten tar över. Helt plötsligt är en eller flera spelare inne i en ond cirkel, som de själva inte kan bryta utan hjälp utifrån.
Noterbart är att samma spelare ofta presterar väldigt mycket bättre när de är på landslagsuppdrag. Hur kan detta inte vara samma press, om inte mer? Rent logiskt bör det vara mer pressande att vara tvungen att prestera i ett landslag eftersom du kan förlora din plats om du inte gör en bra insats. I klubben har du kontrakt och får betydligt fler chanser att visa upp dig, både på träning och på match. Samtidigt som det bör vara lättare att ha en dialog med tränarna och ledarna om en viss situation som påverkar spelet.
Har inte alla spelare ambition att bli fotbollsproffs? Klarar svenska spelare inte av pressen och trycket från en allsvensk klubb finns det inget som säger att de skulle klara av det från en utländsk proffsklubb. Är det mer press i MFF än vad det är i till exempel andra storstadslag i Allsvenskan? Jag kan inte tänka mig att andra klubbars ledningar eller fans snällt sitter och nickar när laget inte presterar. Självklart reagerar klubbars ledningar och fans när laget går dåligt, det måste även finnas utrymme att få reagera utan att spelarna (som får stora pengar för att endast spela fotboll) inte presterar vad de ska göra på planen.
Ska allt tystas ner eftersom pressen från de yttre omständigheterna knäcker spelare eller hela lag i värsta fall? Ska dessa fotbollsproffs behandlas som ömtåliga kinesiska mingvaser?
Motståndare som möter MFF idag har inte den respekt som tidigare fanns. Yngre spelare i Allsvenskan har ingen större koll på klubbens traditioner eller alla gulden från förr. Motståndarna låter inte MFF spela boll på det sätt man hoppas få göra i matcherna. Frustrerande nog verkar nästan alla tränare i MFF bli förvånade över detta och inte ha någon backupplan, vilket leder till att spelarna blir än mer osäkra när deras plan inte fungerar.
Något har även hänt i klubben. Tidigare rannsakade den sig när något gick dåligt, tog tag i det och knöt näven och gick ut och visade att MFF är bäst! Det enda jag läser idag är ursäkter. I bortamatchen mot Elfsborg tyckte MFF:s nuvarande tränare att laget spelade bra men föll på individuella misstag. Det blir pinsamt när inte en tränare kan lyfta laget eller se bristerna i laget som allt från Canal Plus-experter till en vardagsluffare i soffan ser. Exempel på fler ursäkter och kommentarer som fäller MFF finns det väldigt många fler av; jag skulle kunna få ihop en hel krönika om bortförklaringar till varför inte klubben tar guld så ofta nuförtiden.
Efter förra guldet 2004 gick det att läsa att spelare och ledare mest kände en sten falla från bröstet. Glädjeyran verkade nästan komma i andra hand eftersom alla krävde guld av laget. Klubben hade själv satt upp målet och informerat oss fans om detta - spelarmaterialet som vann guld det året är det bästa på väldigt många år. När sen chansen fanns till en ny storera, genom drömlottningen i kvalet till Champions League 2005, försattes chansen.
När det går dåligt i en klubb som MFF vill alla hitta en syndabock. Är det detta som gör att spelare och ledare inte vågar spela ut? MFF:s lagkapten Daniel Andersson berättade i en stor intervju på SvenskaFans att glädjen inte finns i dagens lag. Hur kan ett lag prestera resultat när spelarna inte tycker det är kul att spela fotboll? Alla vill veta vad det är som gör att en hel spelartrupp verkar spela med en ångestklump i halsen. Jag kan inte tänka mig att ledningen lyckats hitta så många duktiga fotbollsspelare där alla har prestationsångest varje gång de drar på sig MFF:s matchtröja.