Arge Arnolds torsdagstankar
"Innan vi gick efter uppvärmningen ställde jag mig på knä i mittcirkeln och bad en liten bön. Jag ville så gärna hjälpa min klubb. Det var egentligen inget personligt mot den spelare jag valt ut att bli den jag skulle ersätta. Vi råkade bara ha ungefär samma längd och var inte helt olika i grunden till både skepnad och sätt."
....Det som nästan var mest skrämmande på samlingen var att ingen kunde se att jag ersatt den spelare jag lyckats få att bli kvar i Skåne genom att blåsa ett sömngivande stoff, som jag stulit av Dr Arena, på honom när jag låtsades vara från en känd expressförsändelsefirma på morgonen för avresan.
Jag hade noga studerat honom och hans familjs vanor och visste att han skulle vara ensam på morgonen då jag kom. (Polisen hade släppt mig ganska snabbt veckan innan då brottet att klättra upp i en lyftkran på Nya Stadionområdet efter Elfsborgsmatchen varit ringa. Planen hade sedan sakta vuxit fram där jag till synes rådvill vagabonderat runt i staden.)
Nåväl, när jag hade kommit fram till samlingsplatsen försökte jag bara smälta in så gott jag kunde i den speciella matchdagsoverall som var kutym att bära. Visst var jag en mästare i konsten att förställa mig och se ut som någon annan med några enkla grimaser men NÅGON borde väl ha reagerat ? Men nej.
På tal om 'nej 'blev det också lite komiskt att höra när alla spelare sa just ’nej’ innan de började alla meningar men efter ett tag vande jag mig.
När jag dock försa mig en gång och sa ’jo’ först fick jag en märklig blick av en av spelarna men jag fann mig snabbt och sa ’men nej’ efter en liten paus och då skrattade han märkbart lättad.
I bussen var det en ganska skön stämning. Jag verkade sätta mig på rätt plats i bussen och snart var jag inbegripen i någon slags minivariant av ”Texas Hold’em” där vi spelade om femtioöringar.
Kenneth Folkesson klappade mig på huvudet och sa att jag verkade vara på bra humör och visst fan var jag det…jag skulle ju äntligen få spela en match i MFF:s A-lag!
Resan var rätt seg men stämningen var som sagt god. Jag hade förväntat mig en hel del hårdkokt snack men det var ett rätt intellektuellt gäng skulle det visa sig. Längst fram i bussen satt ordföranden och läste poesi och sportchefen pratade lågmält med tränarparet. En spelare förklarade också för mig att Brahms vida överglänste Schumann vad gällde klangkoloreringen vad tusan det nu kan ha betytt?
Mycket av den ilska jag gått och burit på började sakta sippra bort.
Väl framme i Norrköping var det två timmar kvar till avspark. Det stora problemet nu var om fotbollsskorna skulle passa men det visade sig inte vara några problem alls. De var bara aningens för stora och så hade jag alltid föredragit dem när jag varit aktiv som senior i division tre.
Laddningen var enorm och minuterna sniglade sig fram. Timmen innan match gick vi igenom de sista taktiska bitarna och det som gjorde oss lite nojiga var att rivjärnet och benknäckaren Magnus Samuelsson spelade på deras innermittfält. Själv skulle jag nog inte komma så mycket i kontakt med honom men det skulle hända.
Jag älskade utmaningen. Underbart att få spela på Idrottsparkens smäckra gräs. En klassikermatch utan tvekan.
Innan vi gick in i omklädningsrummet efter uppvärmningen ställde jag mig på knä i mittcirkeln och bad en liten bön. Jag ville så gärna hjälpa min klubb. Det var egentligen inget personligt mot den spelare jag valt ut att bli den jag skulle ersätta. Vi råkade bara ha ungefär samma längd och var inte helt olika i grunden till både skepnad och sätt.
Förmodligen var han själv ganska glad att slippa den långa bortaresan och han skulle absolut inte få några fysiska eller psykiska men av det inträffade. Om vi förlorade slapp han det tvivelaktiga nöjet och om vi vann skulle han få komma tillbaka till ett vinnande lag utan att behöva lyfta ett finger.
Innan vi gick ut för sedvanlig laguppställning framför Norrköpings gnälliga långsidespublik ställde vi oss i ring i omklädningsrummet och överraskande nog var det den gemytlige sjukgymnasten Rikard Dahan som taggade igång oss i dess mitt. Detta skulle gå bra och vibbarna var goda.
Av de bittra kalkurdrickningarna mot Halmstad och Elfsborg verkade föga återstå i vrångminnenas djupaste stop.
Jag ställde mig på den något ovana positionen inför avspark och jag hörde mitt namn skrikas i positiva ordalag av mina medspelare. Jag hade spelat där förr men det var länge sedan.
De första minuterna fortflöt bra och mina bollkontakter var kanske inte de bästa men märkligt nog kände jag mig inte stressad av det högt uppskruvade tempot jämfört med det jag var van vid.
Kunde det också ha något med det där chipet att göra som jag hade haft ett par veckor nu?
Även om jag visste med mig att jag på något sätt var galen så var det som om jag var mycket starkare nu och mer uthållig trots att jag ätit erbarmligt dåligt och sporadiskt på sistone.
Jag lyckades också vinna en tacklingsduell mot en av Norrköpings starkaste spelare vid tillfälle och levererade sedan en fin kontringsboll som tyvärr inte resulterade i något.
Efter en ganska intetsägande inledning lyckades Kevin Amuneke få fatt på en långboll som överlistade vår offsidefälla och kunde skjuta in 0-1. Jag vet inte riktigt om jag själv gjorde något fel i situationen eftersom det gick så snabbt men det var ingen som direkt verkade arg på mig.
Vi spelade sedan inte särskilt bra och denne Amuneke var nära att näta igen men stolpen räddade oss. Vi hade också någon bra chans men det ville sig inte riktigt.
Pausvila och tränarparet gjorde ett kanske lite överraskande byte. Själv hade jag kalkylerat med att jag var den som skulle få gå av, jag menar någonstans borde det ha märkts att jag inte var en riktig allsvensk spelare, men så blev inte fallet.
I andra halvlek backade Norrköping hem medan vi tog tag i taktpinnen men det ville sig inte riktigt trots att deras press också började avta. Jag slog själv ett par säkra pass och försökte vara mer djärv i spelet men det hände liksom inget.
Någon snygg kroppsfint hade jag också som jag fick applåder för men det som följde slarvades tyvärr bort.
Den sista halvtimmen minns jag bara som i en dimma men när slutsignalen gick fanns jag fortfarande kvar på planen. Eirik Dybendahl tackade för god match och sedan vacklade jag runt med de andra och försökte jogga ner fast benen kändes som kokta glasspinnar.
Det var nästan så att jag blev avslöjad av en i den fåhövdade MFF-klacken när jag och några andra sprang fram för att tacka dem för en strong insats men hans:
”Ah vem fan e de, det är ju inte han ju!?”, ekade tomt bland ett gäng rätt uttryckslösa och deprimerade själar runt omkring honom.
Det tog ett tag innan jag förstod att vi hade förlorat men det kändes ändå ok kunde jag tycka när vi gick igenom matchen i omklädningsrummet efteråt. Det hade i all fall varit ett fall framåt i år att vi vågade prata om det dåliga som hänt, som en av spelarna uttryckte det i duschen.
Alla tog förlusten förvånansvärt värdigt och jag såg i allas ögon att vändningen skulle komma snart. Märkligt nog var jag fortfarande inte arg heller. Inte heller ledsen.
Nu när jag varit så pass nära gruppen ångrade jag mycket av den ilska jag känt tidigare gentemot dem och många av de hårda ord jag använt mig av i stridens hetta.
Här fanns varken fotbollshoror eller människor med tvivelaktig moral utan hårt arbetande idrottsutövare och funktionärer.
Jag hade fått mig en tankeställare i den klassiska textilstaden och kanske hade jag här velat brista ut i en melankolisk Eldkvarnsång men jag har alltid haft lite svårt för att Carla Jonsson ibland kan uppträda i bara strumplästen..
Tidigt på morgonen vaknade jag av att en av ledarna ville ge mig lift hem eftersom jag såg för trött ut framföra ett fordon. Kanske ej ens dressin?
Jag avböjde vänligt och bestämt då det hade blivit konstigt om han hade kört mig hem till den "ersatta" spelarens hus. Sedan kilade jag obemärkt runt en av de snedställda betongsjoken till gamla Malmö Stadion och bytte om.
Jag lämnade spelartrunken där och småjoggade en bit bort så att ingen skulle se mig återta min kringströvande och riktiga identitet.
Var skulle jag ta vägen nu? Var skulle DE ta vägen nu?...