Inför MFF-HIF: Det gäller ett S/M-Guld.
Det handlar om derby och vinnarskallar. Men det har gått snett någonstans i definitionen av vinnarskallar. Helt plötsligt verkar det handla om vem som blir mest arg när man förlorar. Vinnarskallar är väl sådana som ser till att inte förlora. Det är ju hela poängen.
Aldrig har väl MFF:s problem de senaste tre åren blivit så tydligt belysta som i kommentarerna efter förlusten i Norrköping. ”Hade det sett ut som på träning hade vi vunnit lätt. Men det händer något när det blir match.” Den typen av kommentarer i kombination med ”Hade jag vetat vad som var fel hade vi åtgärdat det” gör att vi omedelbart kan slå fast två saker: 1) Att spelarna inte vågar spela som på träning och 2) att ingen vågar analysera varför.
De senaste åren har varit starkt präglade av ängslan. I samma stund som vi släppte Prahls uttalade kollektiva spelidé där alla vilade tryggt i understödet, började spelarna kollapsa en efter en. Samtidigt som det tjatades mod, blev alla bara ängsligare.
Ängsligheten har sen letat sig vidare i föreningen. Hårdnackat har man vägrat att analysera misstagen och felstegen och istället har ett strutsbetonat mantra spridit sig: ”Vi får lägga det som hände bakom oss nu gäller det att titta framåt.”
Den bästa kommentaren till det beteendet hittar vi hos Gunde Svan – Sveriges förmodligen störste vinnarskalle alla kategorier. Efter skidkarriären började han föreläsa om hur man presterar under press och hur man skapar en vinnarkultur. Näringslivet står på kö och super girigt in hans kunskaper. En av hans käpphästar är: ”Förlorare hittar ursäkter, vinnare skaffar sig en handlingsplan”.
Alla förlorar någon gång. Det viktiga är vad man gör när det händer. Enligt Gunde ska man INTE blunda för en förlust. Istället ska man analysera den sönder och samman tills man garanterat lärt sig läxan och vet hur man ska undvika att förlora på samma sätt i framtiden.
Patrik Andersson sa i söndags i Sydsvenskan att han var den som vågade prata om SM-guld 2004. Och att han ställde sig i täten och tog skiten när det gick emot. Mod. Och inga ursäkter. Inget gräs som var för långt. Eller för plastigt. Ingen domare som var för kass. Ingen skada som kom oturligt.
Saker som underlag, domslut och skador påverkar såklart utgången av en match, men det är saker man inte kan göra något åt efteråt. Fokuserar man på dem, missar man chansen att hitta sakerna man kan påverka. Att man är förbannad efter en förlust ger jag därför inte mycket för, om tjurigheten inte snabbt övergår i analyserandet om vad man måste göra annorlunda till nästa gång. Man måste vilja se hur man själv bidrog till förlusten och sen skaffa en handlingsplan som gör att man inte gör om samma misstag igen.
Nu vankas det derby och när matchen börjar står det som alltid 0 – 0. Om det stämmer att vi slår vem som helst med spelet vi har på träning, finns det bara en sak vi behöver vara rädda för. Det är att spelarna inte vågar spela som på träning. Vi pratar alltså mod. Samtidigt är det ju rakt upp och ned dumt att inte våga, eftersom om alla vet vid det här laget att om man fegspelar, så förlorar de garanterat.
Paradoxalt nog innebär det att om spelarna verkligen är rädda för att förlora, måste de alltså spela som om de fullständigt skiter i vilket. Hänger ni med? Och det är väl det som definierar vinnarskallen? Att se vad som behövs göras och sen verkligen göra det utan att oroa sig för konsekvensen. Oavsett det handlar om att ta närkamperna, att försöka dribbla en gubbe eller sätta en straff.
Drar vi resonemanget om att våga analysera sin egen insats vidare till oss i publiken blir handlingsplanen mycket enkel: Det enda vi kan göra för laget är att heja, sjunga och skrika. Inget annat kan vi påverka under matchen.
Den enda anledningen att inte gå på matchen är rädslan för att uppleva en förlust. Men om vi inte ens vågar gå och se på matchen, hur ska spelarna då våga spela den?
Med de senaste matchernas insatser på näthinnan behöver man vara lite av en sado-masochist för att se fram emot matchen. En förlust svider alltid. En hemmaförlust svider mer. En derbyförlust svider så in i helvete. Men vågar vi bara stå upp för laget, kan det mycket väl bli vi som står där och svingar piskan när matchen är slut. Och den känslan är guld värd.
Kom igen alla himmelsblå. Nu fyller vi läktarna och stöttar laget som aldrig förr. Det är derby och vi spelar om ett S/M-guld.
