HIF - ärkefiende i division 2 södra
Leif Lanke, också känd som starke Arvid på Himmelrikets forum, minns i en gästkrönika hur det brukade vara när Helsingborg var ett lag för de lägre divisionerna.
Lund och Malmö ligger på ett avstånd som med många andra mått mätt är så försvinnande litet att man inte förstår att det inte är samma kommun, än mindre att det ligger tre kommuner mellan de två städerna.
Den mentala skillnaden har dock alltid varit mycket längre. Där Lund är den brådmogna snusförnuftiga akademikern har Malmö alltid varit den mer råborstade rakt-på-sak arbetar-kusinen. Det finns ingen egentlig fiendskap mellan städerna, säkert delvis då städernas arbets- och nöjesliv varit väl integrerade under gott och väl ett halvt sekel.
Ibland kan avståndet vara ytterligare ännu längre. Det är om man är tio år gammal och vill se Himmelsblå spela kvalitetsfotboll, men bor i Lund med föräldrar som är sportsliga analfabeter. På det sena 1980-talet fick det betraktas som en anständig kompromiss att föräldrarna följer med sonen ner till Klostergårdens IP för att se stadens stolthet Lunds BK, mer känt som Krubban, lira boll. Som den noggranne läsaren noterar utspelade detta sig på en tid då barn inte alltid fick som de ville. Föräldrarnas förmanande ord om att sonen ”skall akta sig för huliganer” faller tämligen platt då publiken är ett hundratal män med en genomsnittlig uppnådd pensionsålder. Föräldrarnas varningsord baseras på att de idrottskunskaper de tillgodogjort sig huvudsakligen bestått i nyhetsreportage om brittiska fotbollshuliganer.
På plan spelar en brokig blandning spelare; den hygglige mellanstadievikarien lirar back. Han verkar inte ha tid att hälsa utan fokuserar på spelet, vilket nog är en klok prioritering. Bland övriga spelare noteras en ung Rickard Dahan med karaktäristisk frisyr. Det snackas redan om att han är ”för bra för Krubban” och kommer att gå samma öde till mötes som Martin Dahlin och Roger Ljung något år tidigare, samt Nils-Åke ”Kajan” Sandell gjort många år tidigare - det vill säga fått ta på sig den himmelsblå tröjan. Det skulle mycket riktigt Rickard Dahan få göra några år senare men inte under någon längre period som spelare.
På plan finns också en skäggig man som gjort en motsatt resa; Thomas Sjöberg varvar ner i klubben efter att ha lirat i såväl MFF som landslaget. Om inte minnet sviker mig var han till och med spelande tränare.
Denna första match följs av så många fler, nu i umgänge med kamrater. Genom att umgås med staketrävarna, varav ett flertal visar sig vara gamla spelare samt att få prata lite med spelarna efter matchen lär sig tio-åringen kopiöst mycket om fotboll som han inte hade en aning om tidigare. Ett faktum som de flesta talar om är att ”Helsingborg blir farliga i år”. HIF har gått fram som en slåttermaskin under året och även om Lunds BK bjuder på bra motstånd står Di Röe som seriesegrare när säsongen är slut.
Det som man uppfattar som ens verklighetsbild är i många avseenden ursprungspositionen hur saker förhöll sig till varandra när man första gången såg dem. Exempelvis är varje säsong som Malmö inte tar SM-guld, eller åtminstone är med och slåss i tabelltoppen, ett brott mot tingens ordning. Med samma naturliga självklarhet kommer jag varje säsong som Helsingborg är i Allsvenskan vid årets början att gnugga mig i ögonen och läsa tabellen extra noga, ty i min värld är Helsingborgs IF huvudfienden. Till Lunds BK i division två södra Götaland.
