Konsten att vältra sig i totalt mörker
Det finns dagar då jag är extra glad att jag inte gillar tysk reggae, barbershopmusik eller kristen symfonisk metal. För en sån här dag, ångestens och lidandets julafton, är det enda som kan rädda mig den självmordsmusik jag lärt mig att älska.
OK, den här krönikan kommer inte handla om fotboll. Bara indirekt. Å andra sidan var det just fotboll MFF inte presterade igår, så till er som tycker att krönikan är ovidkommande för en fotbollssajt säger jag: ”Vill du ha en gammeldags eller modern?” och låter sedan alla fingrar utom det mittersta falla.
Our unsleepable friend
Gets the message on an ill wind
All your friends and your foes
Would rather die than have to touch you
To say the least: I’m truly disappointed
(ur Disappointed, Morrisey)
Det finns en poäng att låta Morrissey och the Smiths ljuda i högtalarna en sån här dag. För få band kan ta din olycka och sedan pilutta dig med någonting som är så mycket mer miserabelt än det du inte ens drömt i dina mest ångestfyllda mardrömmar. Vad är en förlust mot BK Häcken när Morrissey sjunger om att ”There’s a place in hell for me and my friends” eller om en flickvän som ligger i koma?
Det är typ samma filosofi som när man satt på dagis och skulle försöka tvinga ner den där jävla spenatsoppan – och dagisfröken tyckte att man, om man nu tyckte att livet var så himla vidrigt, skulle tänka på hur illa barnen i Indien hade det. Inte direkt en kulinariskt motiverad aptitretare, men på något sätt funkade tricket.
Enda sättet att besegra helvetet är att överträffa det. Och där är musiken min bästa terapi.
Jag låter ångesten trappas upp genom att lida mig igenom Radioheads pärla av vånda ”Idioteque”, ty Thom Yorke föddes med ett öga halvöppet och har konstant huvudvärk. Jag följer upp med att kliva in i ett tyskt bequerelskadat 70-talslansdskap signerat Kraftwerks ”Radioland” och ser framför mig hur Andreas Baader hänger sig i sin cell. Jag kör sedan Fred Åkerströms ”Jag ger dig min morgon”, som efter Killinggängets klassiska buss-scen på väg till Tallinn fått helt nya olustassociationer. Livet är nu ett komplett helvete och jag kan inte låta bli att le lite ändå. Jag sätter på ”Barrel of a gun” med Depeche Mode och känner hur hoppet ändå kan spira i en tillvaro som är nerpundat dödslik och inser plötsligt att fotbollen kanske inte är allt ändå. Så kröns min musiktimme med den moderna Streets-klassikern ”Dry your eyes” och precis där, där när stråkarna tio sekunder före slutet först går upp i ett virrvarr-crescendo och sedan lägger sig till ro i ett dur-ackord, just där känner jag att jag vill leva igen.
Som Roland i ”Torsk på Tallinn” så fint filosoferar kring sin favoritdansbandstext: ”Efter regn kommer sol. Det finns en morgondag... och så vidare”.
Fick faktiskt ett mail av en kollega som avslutas med raderna:
”Det är ett jävla mysterium. Ska det vara så jävla svårt att bara springa ihjäl dem, ska det vara så jävla svårt att skjuta några långskott på mål, ska det vara så jävla svårt att toffla in några bollar, ska det vara så jävla svårt att spela ut motståndarna?
Nä, de kan fara åt helvete. Aldrig mer. De är totalt värdelösa. Usla.
Vi ses mot Haifa.”
You bet.
