Söndagsångest: Glass, Rolle och Cratz
Vad har pinnglass och MFF gemensamt? Vad har Roland Nilsson och Sören Cratz gemensamt? Vad har Anders Frisk, Sören Åkeby och fjortistjejer gemensamt?
Ibland köper jag pinnglass, kanske en gång varje månad.
Jag köper det och sedan äter jag upp det självklart. När jag slafsat i mig blir jag alltid lite besviken. Så gott, men så lite.
Så när jag ätit upp min glass av vapentyp så brukar jag ha kvar pinnen i munnen och suga på den. Jag vrider och vänder på träpinnen i munnen tills det inte smakar något längre. Då brukar jag tugga på den. Det smakar så in i helvetes dåligt, men glassen tar ju slut och det är lång tid kvar tills nästa pinnglass. Jag vill verkligen suga på den här så länge det går. Det spelar ingen roll om det smakar trä och stundtals ger mig kväljningar, för det påminner mig om glassen och den tillfredsställelse den gav mig. Dessutom kan man ibland efter att man tuggat tillräckligt skapa små tandpetare. Men det är en helt annan sak.
Ibland vinner MFF fotbollsmatcher, kanske en gång varje månad.
Det sägs att det hände i måndags, men det fanns alldeles för få vittnen på plats för att kunna bekräfta det.
När MFF vinner sina matcher vill jag njuta av det så länge som möjligt, jag vet att det inte kommer att komma en seger till på ganska länge så jag vill suga på smaken av seger så lång tid som möjligt. Så jag kanske gottar mig i framgångar för P16-lag, blir glad över en utklassningsseger för b-laget och kollar i tabellen för att leta efter möjligheter till att avancera uppåt. Jag blir i det närmaste extatiskt över att en spelare som heter Bernard Parker (smaka på det namnet!) är aktuell för provspel hos oss. Kanske går jag in på nya stadions hemsida och kollar på nya bilder även om det mesta jag ser är betong och gubbar. I år kan jag även vara glad över att vi nu mer eller mindre säkrat vårt allsvenska kontrakt.
Om inget av ovanstående fungerar för att förlänga min glädje så kan jag ju glädjas över att Henrik Larsson skadat sig.
Innerst inne vet jag att det inte spelar någon roll eftersom vi är på elfte plats. Vi lär inte ta många poäng till i år, kanske bara en seger till. Men den här veckan har vi vunnit en fotbollsmatch, vilket är hela grejen med vår verksamhet (jo, fotboll är den här föreningens huvudverksamhet, låt inte MFF:s hemsida lura er till att tro att det är babyset, halsdukar, lampor eller pluntor). Vinsten smakade utsökt.
Så njut av det så länge du kan. Även om det börjar smaka som trä.
..........................................
De människor fått mest kritik på Stadion de senaste åren är inte spelarna, tränarna (inte ens Åkeby), sportchefen eller Anders Frisk. Nej, det är småtjejerna på ståplats.
Faktum är dock att dessa fjortistjejer som kom till stadion samtidigt som Tom Prahl även var där när bara drygt 6000 andra människor kom till stadion i början av den här veckan.
De lägger undan en ganska betydelsefull del av deras månadspeng på att kunna köpa biljetter och därav stöttar de MFF ganska så rejält mycket mer än många av de ”genuina” supportrar som gillar att klanka ner på dem.
.........................................
Ni som har sett veckans Klubb-TV måste ha insett att Rolles syn på mental träning är lika omodern och skrämmande som... ja, jag vet inte. Något omodernt och skrämmande.
Jag hade förhoppningar om att Rolle och Gren skulle komma in med fräscha idéer, moderna tankar och nya metoder. Men det är samma gamla visa igen. De känns lika fräscha och nytänkande som Mats Jingblad och Sören Cratz.
Det ger mig söndagsångest.
