Camp Falafel, dag 1
Första rapporten i land! (del 2)
Idag på morgonen är det först frukost. Sedan väntar utflykt till Jaffa. Guiden kallar det världens äldsta stad. Det blir en vandring i stekande solsken. Alla i laget bär solhattar, utdelade av materialförvaltare Kenneth Folkesson. Alla i laget bär också vars en vattenflaska, utdelade av massör Rickard Dahan. Pressansvarig Patrik Jandelin berättar att en av kyparna på hotellet avslöjat att Maccabi flyttat fram matchen på onsdag till klockan 19.00. Allt för att vi ska få så stora problem med värmen som möjligt. Joseph verkar inte bry sig: ”i Kamerun brukade vi spela mitt på dan; då var det varmt!”. Vi har poliseskort under hela utflykten; tre man (eller snarare: två män och en stilig kvinna) med automatvapen.
På bussen tillbaka från Jaffa så berättar guiden att i just det kvarteret vi nyss passerar så bor samtliga israeliska Eurovisionsschlagersångare. Längst bak i bussen börjar flera spelare sjunga ”Hoppa Hulle” (eller vad den nu heter) unisont. Skoog skrattar högt och säger: ”den var ju nästan lika usel som Jan Teigen”. Då blir Höiland sur. Skoog märker detta och skrattar ännu mer. Höiland kommer inte på tillräckligt dräpande att säga och Skoog njuter i fulla drag: ”nu vill du gärna säga nåt, Jon-Inge, eller hur? Jag kan känna hur gärna du vill säga nåt”. Priset som överlägset retligaste spelare i laget går till Niklas Skoog.
Andra nödvändigheter för patologiska MFF-supporters: våra ytterbackar delar rum; precis som våra målvakter. Jag blir orolig när jag specialstuderar Jari Litmanens tånaglar under Jaffa-utflykten. De ser ut som min kompis Henriks. Blåa och på väg att lossna. Kan han verkligen spela fotboll med dom? Kvällen innan har jag frågat Dahan om Jaris rehabträning och han har kallt konstaterat att ”han är professionell in i minsta detalj” och sen berättar han om en passningsövning han har gjort där varenda passning är doppad i manna från himlen. På bussen till Jaffa delar vår guide ut en sorts kaktusfrukter, för alla att prova. Två omdömen: Hasse tycker att ”det var ingen höjdare” och Höiland ger det betyget två av tio möjliga. Ingen äter upp.
Vi är alltså i Israel. Det är ett intressant land. Det finns mycket att skriva; många tankar att nedteckna. Men det är svårt. Ingen fråga sätter känslor i svang så som den om Israel och Palestina. Själv har jag läst arabiska och hebreiska och bott i flera av länderna här nere och det är svårt, för att inte säga omöjligt, att förhålla sig neutral till ämnet. Jag har med mig Göran Rosenbergs ”Det förlorade landet” hit, som jag läser om. Det är fortfarande en av de bästa böcker jag läst om konflikten. Annars heter mina hjältar i denna frågan Art Spiegelman och Victor Klemperer. Fast jag tror inte på vare sig religionen eller nationalismen som drivkraft; jag tycker att bägge är avarter, förlegade sedan länge. Willy Kyrklund har, som vanligt nödgas man tillägga, sagt det bäst. Han funderade en gång vad etisk consensus kan tänkas innebära. Han hittade ingen teoretisk lösning men väl ett praktiskt förslag: ”Ungdomens etiska fostran skall syfta till insikt om vad som är det grundläggande onda. Det grundläggande onda är Gud och fosterlandet”.
Ikväll är det träning klockan 19.00. Det kommer givetvis en rapport senare ikväll från det. Ska också jaga ihop en spelarintervju. Vi får se vem som kan bli aktuell. Imorgon är det sen utflykt till Jerusalem. Full rapport utlovas. Imorgon kväll ånyo träning klockan 19.00. Och så undrar man ju: blir det tevesändning därhemma eller ska vi köra direktrapportering?
