Camp Falafel, dag 3
På Olivberget så stannar vi, mitt bland en kamel som är ditsläpad så att tyska turister kan fotograferas med den, ett gäng japanska pilgrimer som sitter i ring och spelar gitarr och sjunger och gråter av glädje över att vara här, araber som kränger guider på ryska till det heliga landet.
Låt det bli sagt med en gång så att det är ute i den fria luften: Tom Prahl har aldrig ätit falafel i hela sitt liv! Hur är det möjligt? Att vara malmöbo och inte ha ätit falafel? Han erkänner denna anomali när vi sitter för en drickapaus på ett arabiskt café under vår Jerusalem-utflykt. Jag tror knappt mina öron. Han berättar att hans barn ofta äter det; men att han själv aldrig har gjort det; ”vad är det för nåt… och hur smakar det?”, undrar han. Jag ser ingen annan råd än att gå och fråga den arabiske kyparen om jag inte kan få två falafelbollar så att jag och magister Prahl kan tugga tillsammans. Sagt och gjort. Araben bjuder. Prahl äter sin första falafel under Himmelrikets Camp Falafel-flagg. Det finns en lärdom där att dra, det är jag säker på; jag vet bara inte vilken.
I vilket fall som helst: han gillade det. ”Det är gott”, säger han. Sen spänner han dom där stränga ögonen i mig: ”Ernst, det ska jag inte glömma, att du bjöd mig på min första falafel”.
Vi är ute på vift i Jerusalem. Det var tidig uppstigning på tisdagsmorgonen som gällde. Min klocka ringde 07:30. Ack, vad det är tufft att vara grävande journalist! Det blev en rundtur i en av jordklotets galnaste städer, med besök på flera av de heligaste platserna till tre av världens största religioner: Via Dolorosa, Klagomuren, Jesu grav, Al Aqsa-moskén, Golgata. Spelarna verkade ta intryck av allt de såg. Självklart hade israelisk teve två team på plats som följde varje steg. Utflyktens höjdpunkt nåddes när Joseph Elanga stoppade in en lapp med skriften ”Maccabi Haifa – Malmö FF 0-1” i ett hål i Klagomurens vägg. Enligt sägnen går nedtecknade önskemål i uppfyllelse här. Låt oss hoppas!
Foto: Bildbyrån
Att onsdagens Champions League-match är av högsta vikt för Malmö FF märktes på tisdagskvällens träning, då Tom Prahl bestämde sig för att stänga den för samtliga journalister och fotografer. Tjugo minuter fick pressen; sedan var det tack och adjö. Även Himmelrikets utsände fick lyda. Någon definitiv laguppställning kan därför inte ges.
När jag haffar Prahl på hotellet efter träningen är han förtegen. ”Vi spelar med i det här spelet som finns på den här nivån; Maccabi Haifa hade ju en stängd träning i Malmö”. Måndagens träning pekade på en försiktigare 4-5-1 uppställning, med Bech och Osmanovski som yttrar ute på flankerna. ”Den uppställningen kunde man skönja idag också”, erkänner Prahl och fortsätter: ”Men man kunde också skönja något annat. Vi provade lite olika uppställningar under tiden vi tränade, både för att ha en startelva men också för att ha en utväg”.
Den vanligaste frågan härnere från israelisk press är: ”spelar Jari Litmanen?”. Prahl släpper ingen startelva, inte ens en trupp, men svarar ja på en direkt fråga om Jari kommer att ingå i truppen. Å andra sidan så svarade han ja på frågan om Jari kommer att starta imorgon; fast det var för ett israeliskt teveteam. Tjuv- och rackarspel, tror jag att det kallas. Jag noterar också att Prahl säger till press- och hemsideansvarige Jandelin att han inte får yppa ett ord om vad han sett på träningen och att ingenting ska släppas till vilken press det än månde vara. ”Jag är beredd att gå över lik för det här”, säger Tom och jag tror banne mig att han menar allvar.
”Spelar Jari Litmanen?”. Jag tror att jag hört den frågan härnere åtminstone femtio gånger. Huvudpersonen själv visar gott mod; medias övertydliga närvaro verkar inte bekomma honom. Han är ju van. Frågar man Jari själv så säger han att det är upp till Tom Prahl att ta ut laget. ”Men du kommer att märka om jag spelar”, lägger han till, med exakt rätt mängd kaxighet i rösten. Det troligaste är nog ett inhopp. ”Ja, det är nog det rimligaste att tänka sig”, nickar han. Vad gäller 4-5-1 experimenterandet så tar han det inte så allvarligt: ”träningar är till för att träna på olika saker”, konstaterar han sakligt. Men samtidigt tycker han att den försiktiga taktiken låter klok: ”vi behöver ju inte vinna, det är Maccabi Haifa som måste framåt”.
Fortsättning i del II