Camp Falafel, epilog
"Bolljäveln ska in!" (del 1)
Jag tvivlar på att jag är välkommen på en pressläktare ever again. Visserligen hade jag förvarnat de närvarande svenska sportjournalisterna att jag var där i egenskap av MFF-fan och inte som objektiv bedömare, men när Nybros finest går upp i den tryckande Tel Aviv-natten och styr in 2-2 med skallen så var det som att någonting brast inuti hjärnan. Som att en säkring gick. Det blev helt tyst på arenan. Höiland berättade efteråt på flygplatsen att han till och med tvivlade på att målet var godkänt på grund av tystnaden. Jag insåg efter någon minut att jag var den enda på hela pressläktaren med omnejd som stod upp och vrålade. Jag kunde inte sitta still. Trängde mig förbi de andra svenska journalisterna och rusade runt i gångarna och skrek, skrek, skrek. De sextio sjuttio närvarande israeliska journalisterna såg inte så glada ut. Whatever.
Min vita skjorta var helt genomblöt; som hade jag badat i Genesarets sjö, och mina ben bar mig inte riktigt. Jag fick sätta mig ner. Det gick liksom inte att samla tankarna. Det var som att jag inte förstod vad som hade hänt. Vi reste oss. Vi gav aldrig tappt. Prahl slängde in allt han hade framåt och vi tryckte in skiten. Vi är vidare. Hur fan gick det till?
Fem minuter senare satt jag på min allra första presskonferens inom sportsfären. Mycket folk. En hel hög israeliska journalister med vässade knivar. Davidovich och Arbitman skulle ledas till slakten. Jag svettas floder. Så kommer Prahl in. Han ser förvånansvärt nollställd ut. Sätter sig vid katedern, som den lärare han är. Och tar befälet direkt, som den general han är. ”Vi har bråttom, vårt plan går snart, så jag ska snabbt ge er min version av matchen”, mässar han på engelska. Sen följer en snabb analys av vad vi precis bevittnat. Prahl berättar om en match med två vändningar. Dels vid Maccabis 1-0 mål och dels vid Arbitmans andra gula kort (”silly, but good for us”). Han tycker också att resultatet var logiskt. Sen tackar han Haifa för det fina bemötandet härnere och önskar dem lycka till i framtiden. Frågor? Israelisk press vill veta vad han tycker om Roni Levys coachning. ”Det vill jag inte kommentera”, säger Prahl hårt. Sen kommer det en oundviklig fråga om Litmanen. ”Jari var väldigt nyttig för oss. Han höll i bollen och passade ut den fint på kanterna. Det blev ett annat lugn med honom i laget”.
Prahl reser sig upp; och det betyder tydligen på sportjournalistprosa att det är dags att samla sig runt honom och ställa frågor på svenska. Någon tycker att han ser oförskämt lugn och samlad ut. ”Man slits mellan hopp och förtvivlan”, konstaterar han men säger också att sådana här matcher inte sätter sig förrän efter ett tag; att det tar tid att ta det till sig. Jag lanserar teorin om att Tomas Olsson var vår bäste spelare. Prahl hummar och säger: ”Han hade problem i första halvlek, men växte in i det. Men sen måste man lyfta fram Daniel också; han har haft feber och mått dåligt och ändå så gör han ett fantastiskt arbete”. Vad säger han om slutforceringen då? ”Fotbollen är märklig. När jag gick till presskonferensen så satt deras nummer 11 utanför omklädningsrummet och grät. Han kunde ha blivit hjälte. Vi var ju hårt ansatta i första halvlek, men efter deras utvisning så är det vår match. Vi kastade in allt vi hade framåt och det är inte första gången Abel gör mål på nick. Jag tänkte på slutet: bolljäveln ska in!”.
Efter presskonferensen så vandrar vi i gemensam fårskock över planen bort mot något som kallas mixed zone. Ett inhägnat område där samtliga spelare passerar på väg till bussen. Och där man alltså då får intervjua vem man vill i hysterisk huggsexa med andra journalister. Arenan ligger öde, de sista av Maccabi Haifas supporters – ”De gröna aporna” – håller på och samlar in sina flaggor. Det är fortfarande varmt ute; fast nu känns värmen njutbar; lyckobringande. MFF:arna kommer släntrande över gräset. Först är Hasse Borg. Han ser tagen ut. ”Jag trodde inte på det när de gjorde 2-1”, säger han. ”Tänkte att nu blir det ännu en av de där hedersamma förlusterna. Sen när Abelsson nickar in 2-2 så tror man ju knappt att det är sant! Men det finns moral i det här laget”.
Olof omringas av israeliska journalister. Ingen chans att ställa en fråga där. De vill nog ha honom att säga något dumt om deras tränare, om Arbitmans klantiga beteende eller Davidovichs tvålhandskar, men Olof parerar deras inviter och talar om ett, i slutändan, rättvist resultat och om ett oerhört intressant besök i Israel. Sen kommer Afonso. En av de kvinnliga journalisterna kör en oortodox taktik. Hon stryker sin lättklädda överkropp mot vår brasse och medan hon gnider sig som en nöjd katt frågar hon om inte kan få hans tröja. Afonso tittar sig omkring; undrar var han har hamnat. Efter ett tag ger hon upp och Afonso får svara på fotbollsfrågor. Han ser gladare ut än jag har sett honom tidigare. Jag undrar om han verkligen trodde att bollen skulle dyka upp på huvudet vid 1-1 målet. Han bara skrattar. ”Man måste tro på det”. Sen gnäller han lite på gräset och skyller den missade chansen i andra halvlekens inledning på den snabba bollstudsen. Men han är nöjd, mycket nöjd.
Så kommer Patrik, Roys påg. Han ser gladare ut än vad man skulle kunna tro. Han har vunnit allt som går att vinna med storklubbar ute i Europa, men brinner ändå för det här. ”Det var en tuff resa. Första halvlek var det tungt. Det var ju spel mot ett mål. Deras nummer 7 var omöjlig att få tag på. Sedan tycker jag att det lägger sig; därför var det så frustrerande med deras 2-1 mål. Och så utvisningen och Yksels alla chanser. Otroligt! Och så till sist: Abelsson mål! Jättehärligt! Det var en kanske en bjudning av Maccabi, men vi ber inte om ursäkt”.
Fortsättning i del II
