Thunviktsmötet, rond 1: Vem bryr sig om koefficienten?
Vi möter ett lag som låter som en konservprodukt från Abba och som jag inte vet någonting om.
När Maccabi Haifa gjorde 1-0 i onsdags hånskrattade min chef. Han håller på IFK Göteborg. Kanske är det då en naturlig reaktion. Att hånskratta och hoppas att MFF inte tar sig vidare. Eller också var han bara sur på mig för att jag starkt bidragit till att hans dotter håller på MFF. Eller också var han bara sur på henne för att hon någon timme tidigare hade berättat (inte frågat om lov, utan berättat) att hon ska åka tåg till Malmö och besöka Malmö Stadion helt själv för första gången och se MFF-Assyriska. Och för första gången stå i klacken.
Själv tyckte jag det var underbart att se denna ungdomliga uppspelthet när hon berättade det. Klart inte hennes far tyckte det var lika underbart. I hans värld är det bara Halmstad BK (av alla jävla lag) som är ett värre hatobjekt.
Jag hade gått på vad olika tidningar skrev om att ”Malmös sak är vår”. Hur viktigt det är för svensk fotboll med en klubblagsframgång i Europa. Det är koefficienter hit och svensk stolthet dit. Patrik Andersson sa i en intervju jag gjorde med honom att Sverige är en ankdamm och att vi behöver samarbeta mer och inte vara så missunnsamma och avundsjuka. När dessutom olika supportrar gick in på forum och önskade MFF lycka till inför onsdagens match, så hade jag nästan svalt betet med hull och hår: runt om i stugorna satt folk och nynnade på Till attack, kämpa på, för vår färg den himmelsblå…
Och så hånskrattade min chef åt mig och sin dotter klockan 18.11 svensk tid.
Det var en nyttig påminnelse. För mötet mot FC Thun handlar inte om koefficienter eller svensk stolthet. Vad det går ut på är att MFF ska vinna sammanlagt över två matcher och ta sig vidare in i världens finaste klubblagsturnering. Hur det går till bryr jag mig inte om. Om andra lags supportrar innerst inne hoppas att vi få storstryk berör mig inte. De har sina lag och jag har mitt. Och det är mitt lag som är där alla andra vill se sina.
Vi möter ett lag som låter som en konservprodukt från Abba och som jag inte vet någonting om. Staden Thun lär ligga vid en sjö och ha en befolkning runt 40 000, om jag har förstått det rätt. För några veckor sedan hade jag aldrig hört talas om vare sig staden eller laget, kalla mig okunnig om ni vill. Efter Maccabi Haifa låter det som en lätt match. En som vi bara ska vinna, ungefär som vi bara skulle vinna allsvenskan i år med runt 10 poäng. Och se hur det går än så länge.
Men där vi i allsvenskan efter underläge aldrig tycks kunna vända en match, har vi nu fått bevis för att det finns en moral och vinnarinstinkt i MFF som jag faktiskt inte trodde fanns. Så långt hade det gått att jag trodde att våra spelare var nöjda med förra årets guld. Att Tom Prahl var slut som tränare. Att våra hemvändare antingen var väldigt skadebenägna eller out of date (nej Daniel, jag menar inte dig här, du var undantaget). Jag går härmed ner på knä och ber om förlåtelse.
Kan spelarna visa samma moral och samma vi-ger-aldrig-upp i ytterligare två matcher kan vi snart få se Malmö FF på Anfield Road och Santiago Bernabeu. Det är så att jag måste nypa mig i armen.
Men först är det Kalmar i morgon. I min bok är den matchen precis lika viktig. Vi har fortfarande chansen att behålla den fete kattens pokal, en tanke som jag gav upp efter att ha sett den pinsamma insatsen mot Häcken på Nya Ullevi. Efter utlösningen i Tel Aviv förstår jag att det kan vara svårt att ladda om, för oss supportrar men framför allt för spelarna. Men samtidigt har de nu fått smak på hur roligt det är att vara med ute i finrummet i Europa och jag inbillar mig att de vill vara med där igen nästa år. Och nästa. Det om inte annat borde vara en rejäl motivationshöjare.
