Matchrapport: Malmö FF-AIK 1-0
Äntligen en trepoängare som lyser igenom höstens mörker och kyla. Ibland har vår sportchef alldeles rätt.
Allsvenskt möte i slutet av säsongen mellan de traditionellt starka bjässarna Malmö FF och AIK. Kuggarna Andersson och Toivonen är avstängda, på plan finns hungriga Joakim Nilsson och Agon Mehmeti från start. Andremålisen som till slut fick chansen har gjort bort sig och en nytänd Sandquist är tillbaka.
Jag har lyckats förtränga att jag siktat på guld med ett lag som befinner sig på en tolfteplats. Liksom det faktum att kvällens motstånd är frontfigurer i svenska fotbollsmedias nuvarande artikeltrend om Stockholmsfotbollens förfall. Jag låter mig i stället luras av traditionen.
Jag har tjatat på Motalas Olearys-personal att få se hela matchen även om de sista minuterna krockar med Champions League-sändningarna. Jag har lagt om mitt jobbschema för att kunna följa matchen från start. Någon middag har jag inte hunnit med. Hemma väntar disk, tvätt och dammråttor.
Det känns som att sitta i en bastu. Ryggen är risad, ölen behagligt tempererad och utanför viner kylan. Enda problemet är att termometern blott visar 35 grader. Vad är det för fel på mig?
Första halvleken är ett typexempel på en kamp mellan två formsvaga lag. Passningarna går antingen fel eller bakåt, tacklingarna är sena och klumpiga och spelarna gestikulerar gång på gång frustration och besvikelse.
AIK ser häpnandsväckande tamt ut. Så länge backlinjen har bollen och rullar den mellan sig ser det kontrollerat ut. Målvakten uppträder säkert, tar inga risker och gör inga misstag. Men framåt… Ingenting! Jag menar det, ingenting!
Malmö tar från början ett knappt kommando med vilja och bollinnehav. Från TVn hörs bara en klack, och bildproducenten passar med jämna mellanrum på att på att flika in fotbollsromantiska bilder på elljus, banderoller och skånska flaggor. Det är vår match, det måste vara det.
Spelet tyder på något annat. Ett lyckat inlägg avslutas med en nick rätt upp i luften. En mödosam löpning belönas med en för brant passning. Ett bra skottläge leder endast till en inspark. En bra brytning följs av ett felpass. En djupledspassning resulterar inte i mer än en offsideavblåsning. På mittfältet härskar slumpen och nödlösningarna.
Två män sitter vid bordet bredvid. Jag tror de kommer från Öland. Åtminstone påminner deras konversation om de två reggaeentusiasterna i Nilecity, som frågade sina lyssnare hur många bultar det finns i Ölandsbron. De följer matchen sporadiskt, mest för att den ene har kryssat på Oddset. Den andre säger att han aldrig gillat Malmö.
Det ser ut som vanligt. Aubynn gör en snygg grej, därefter en dålig. Därefter en snygg, därefter en dålig, om och om igen. Dixon dominerar luftrummet, men slarvar bort uppspelen. Ofere visar sig vara stark, så stark, men det blir aldrig riktigt farligt. Ulrich är ständigt där han ska vara, med jävlar och anamma. Labinot lyckas dessvärre knappt med något.
Efter 33 minuter konstaterar kommentatorerna att matchen inte riktigt kommit igång. Det har den visst det, tänker jag. En TV-bild av bröderna Andersson skymtar förbi. Daniel pratar ivrigt medan Patrik stirrar tomt framför sig. Det ser ut som när en tolvåring försöker förklara en seriefigurs oöverträffliga förmåga för sin far.
Joakim Nilsson ger järnet, som för att visa att han pallar för förtroendet. Inte så konstruktivt alltid, men gör en ordentlig insats för laget. Agon är kvick, ettrig och pigg på varje boll men inte så effektiv. Det är i alla fall den sistnämnde som står för halvlekens enda målchans. En boll in från Vinzents, Mehmeti vänder om och klipper till direkt. Ett bra skott, dessvärre rätt på målvakten .
I paus kommer en av servitriserna fram. Hon håller på AIK. Hon frågar vad jag tycker om matchen. Jag frågar fegt vad hon själv tycker. Hon säger sig vara nöjd så länge det står 0-0. Alltid något, instämmer jag.
Inga byten i paus och Hans Gren efterlyser mer skärpa i avsluten. Malmö har hittills haft två skott på mål. AIK gör ett byte och ett försök till förändring.
Malmö FF är trots det snäppet piggare när andra halvlek startar. Ett par vettiga anfall avlöser varandra. I 56e minuten slår Labinot en lång hög boll centralt. Ofere tampas med två försvarare, halkar till men lyckas ändå få iväg en passning åt vänster där Jeffrey kommer rusande. Skottet tar sig förbi försvararen och smiter in vid närmsta stolpen. 1-0, och Tomi Maanoja har anledning att sova dåligt inatt.
När en timme har gått av en match som känts förutbestämd att sluta mållös går mina tankar till en sekvens ur Blådårar 2. Hasse Borg kliver in i ett lyckobubblande omklädningsrum och hojtar om att det finns inga skönare segrar än de som lyder 1-0. Där är jag benägen att hålla med.
AIK försöker inledningsvis att satsa framåt efter målet, men offensiven avtar snabbt. I mina ögon, och jag tror knappt det är sant, ser det ut som MFF lyckas stänga matchen. Backlinjen uppträder behärskat, och Jimmy Dixon glänser. Framåt vinner Ofere både boll och tid, medan AIK förlorar sävål närkamper som lust. Jensen, Robin Nilsson och Touma kommer in och ger nytt syre till de himmelsblå.
Ölänningarna tömmer glasen och sätter sig vid spelmaskinerna i väntan på att Liverpool ska möta Atletico Madrid.
Tre poäng till Malmö FF. Säsongen är körd, vi kan komma på tionde, tolfte eller sjunde plats. Det spelar inte så stor roll, en vinst är en vinst. Jag har suttit på den här puben och sett de senaste matcherna mot Elfsborg och Helsingborg. Jag var på Idrottsparken och såg förlusten mot Norrköping. Jag fick helgens poängtapp SMS-rapporterad via en 20 år ung GAIS:are. De här tre poängen förtjänade jag. Tack för dem, Malmö FF.
