Matchanalys: Mys, innermittfält och felpass
Mörkt, kallt och halt, men vinsten gav matchen mysfaktor.
Matchen i sig var ungefär lika underhållande som en kvälls spoken word med Bo Lundgren.
Båda lagen gick ut för att minimera sina misstag och detta leder självklart istället till att båda lag gör alldeles för många misstag. Det var otroligt många felpass, väldigt många individuella felbeslut, bollar som rann iväg och kontringar som stannade upp.
Jag tror inte att en enda spelare på plan hade taggat till egentligen, och det har väl sina naturliga skäl.
Det som var intressant för mig innan match var hur man ställde upp innermittfältet. Med Jocke Nilsson tillbaka från skada och Tomelilla tillbaka från lån var det ganska intressant att se vilken typ av spelare Rolle ville ha på plan. Jag personligen ville se Jocke spela och det är mest för att jag tycker att han besitter samma slitvargsegenskaper som Tomelilla, men samtidigt har ett betydligt bättre långpassningsspel och spelsinne. Jag fick rätt, Rolle valde Jocke och det var helt rätt beslut skulle det visa sig. Jocke var en av de få spelare på plan som kan vara nöjd med sin insats.
Det var intressant att se hur Labinot och Jocke jobbade tillsammans. Eller snarare hur Jocke jobbade. Labinot faller ännu en gång ur matchbilden eftersom han inte riktigt vet eller kanske förstår var han ska spela. Han tar alibilöpningar tillsammans med Jocke ner för att försvara, men när bollen är vunnen rör han sig inte så mycket utan han står helt felplacerad. Jag förstår meningen med att spela med ett rakt innermittfält, men så här statiskt får det inte vara. Det är något jag varit inne på innan och något jag kommer fortsätta att tjata om. Den ena innermittfältaren måste springa mycket i syfte att även FÅ boll, inte bara täcka ytor.
Nu sprang Jocke en hel del utan boll och var igår utan tvekan den mer kreative av de två, men det är inte riktigt han som ska göra det. När Jocke tar ett sånt jobb brister vi istället i försvarsspelet eftersom Labinot inte är lika skicklig där. Det var flera lägen igår där AIK hade chanser att övermanna Labinot på innermittfältet, eller bara spela förbi honom, men de gjorde inte det och man får tacka gudarna för att AIK är så dåliga som de är just nu.
Dock ska man vara rättvis och även berömma Labinot för hans fina passning till Ofere som föranledde målet.
Jag har fått höra att jag tjatar en del om innermittfältet, men det är för att jag anser att innermittfältet helt enkelt är den viktigaste lagdelen. Det finns inte ett enda lag i världen som vinner sin liga utan ett riktigt bra innermittfält. Det finns dock lag som vinner ligor med halvtaskiga försvar eller uddlösa anfallsspelare. Ett starkt Innermittfält dock, det är essentiellt för ett framgångsrikt lag. Lagets motor finns där, så ett lag fyllt med bra spelare på andra positioner blir mest bara som att köra en sportbil med en gräsklipparmotor.
Nu är MFF visserligen mest som en manuell gräsklippare utan en motor, men det är en helt annan analys.
En till sak som försvårade möjligheterna till bra spel igår var hur vårt anfallspar jobbade. Ofere är inte världens mest spelintelligenta spelare, men han har börjat förstå hur han ska jobba för att utnyttja sina spetsegenskaper bäst. Agon Mehmeti var igår precis så som man förväntade sig att han skulle vara: Ettrig och jobbig men även osmart och orutinerad i sina löpningar. Agon springer fel en hel del och det är inget jag säger med besvikelse i rösten, utan det är helt naturligt för en orutinerad talang.
Anfallsparet måste jobba synkroniserat. Det jag menar med det är att i syfte att dra isär motståndarförsvaret måste de tajma sina löpningar på så vis att den ena kanske tar en diagonal löpning när targetanfallaren får boll och inte en rak djupledslöpning tio gånger av tio. En diagonal löpning tvingar försvararen att antingen följa med sin gubbe eller ha en överlämning där den ena försvararen tar över markeringen från den andra. Om du samtidigt har en ytter eller kanske en innermittfältare (dream on...) som tar en djupledslöpning får du plötsligt ett fint läge mot försvaret, för då har de en jävla massa att hålla koll på.
Men igår gjorde vi det lätt för AIK, de plockade bort våra löpningar enkelt genom att bara falla med backlinjen och inte behöva agera i sidled.
Målet var en gång vi bröt mönstret. Labbes boll till Ofere var som sagt riktigt fin, men minst lika fin som den var Aubynns 50 meters löpning som satte AIK:s försvar under press.
Men utöver ett statiskt mittfält och orutinerat anfallspar så var det mest individuella misstag som förstörde matchen. Dåliga passningar, slarv i uppspel och ingen större vilja eller glöd. Man ska väl inte förvänta sig mer heller, det var trots allt två lag som spelade för absolut ingenting. Det ena laget hade åkt en lång resa till Malmö och hemmalaget spelade inför en hemmapublik lika entusiastisk som publiken på Bo Lundsgrens spoken word-föreställning.
Nu blickar vi framåt med ett förhoppningsvis bättre självförtroende. Nu har vi varit obesegrade tre matcher i rad och plockat en del poäng. På måndag möter vi ett jobbigt lag som kämpar för sin överlevnad i Allsvenskan. Därefter väntar Bajen på oss i Stockholm i en match som precis som de flesta andra matcher mot Bajen får en egen liten derbykaraktär.
