Arge Arnolds Torsdagstankar
”Dessa babianhannar styrs också av något som heter serotonin, ett hormon, som intressant nog, varierar med maktpositionen. När hannen väl fått smak på maktens och rikedomens sötma, vill de ständigt ha mer."
Gunnar Adler-Karlsson är född bleking (Karlshamn 1933) och fritänkande världsmedborgare. Professor och doktor men framförallt filosoferande människa.
Han skriver obekvämt och sylvasst om politik och samhällsekonomi men i ”Adrenalinstinna hannar – om männens makt i samhället” (Zindermans, 1985) kan man också hitta en del som vi fotbollsfantaster kan känna igen oss i.
Bara det att vara hängiven lärjunge åt Jan Myrdal, vilken fortfarande försvarar Pol Pots sinnessjuka regim i Kambodja på 70- och 80-talet, borde väl göra den mest välvillige skeptisk.
Gunnar Adler-Karlsson är dock en lysande föredragshållare och en otroligt underhållande författare som mestadels håller till på den besjungna ön Capri nuförtiden. Där har han sitt filosofiska center.
Av någon märklig anledning kommer jag att tänka på Malmö FF och de som styr vår förening när jag läser följande passager i "Adrenalinstinna hannar...":
”Det finns studier av ”överpresterande” individer innanför varje avgränsat intelligenslager. De utmärks av att de i stressituationer, är gossar som avsöndrar långt mer adrenalin än sina mindre presterande konkurrenter. Därav begreppet ”adrenalinstinna”.”
Gunnar Adler-Karlsson beskriver vidare dessa ”adrenalinstinna hannar” , alltså inte bara hos människan, som följer:
”Hos babianerna yttrar det sig att de yngre hannarna väl får leka med damerna så länge dessa är lite svala. Men när de kommer i estrus, när äggen är som mest fruktbara, då vräker ledarhannarna undan sina kollegor och tar sig för av smasket.”
”Dessa babianhannar styrs också av något som heter serotonin, ett hormon, som intressant nog, varierar med maktpositionen. När hannen väl fått smak på maktens och rikedomens sötma, vill de ständigt ha mer. Safterna rinner bokstavligen på dem, kammen sväller och aptiten växer våldsamt ju mer de smaskar”
Dessa citat ur ju tagna ur sitt biologiska och samhällskritiska perspektiv men visst ger de upphov till del komiska bilder och associationer för fotbollsälskare i allmänhet och MFF:are i synnerhet..
Det kan ju också förklara varför en gång framgångsrika ledare, nästan med vilka medel som helst, försöker hålla sig fast vid makten långt efter det att deras bäst före datum som beslutsfattare har passerats.
Ibland händer det att de får en ”lidnersk knäpp” och åstadkommer något tillfälligt bra som påminner oss om deras storhetstid.
De lyckas därmed slå så pass mycket uppehållande dunster i våra ögon att det får oss att tycka att det är bäst att vi behåller dem på sin post ytterligare ett slag.
Detta gör att nödvändiga förändringar skjuts upp ytterligare, med följd att de som en gång oundvikligen tar över får ett än styvare jobb än det egentligen hade behövts om inte denna ”adrenalinstinna hannes” maktbegär och förmåga inte fått ett sista dödsryck.
Den kraft som skulle använts för att förädla och vidareutveckla måste ägnas åt att bygga upp något nytt från grunden.
Det lustiga i sportens värld är ju, liksom i politikens och finansernas, att ”adrenalinstinna hannar” nästan naturlagslagbundet efterträds av en annan ”adrenalinstinn hanne” eller ibland även en ”hona” med liknande egenskaper.
Även om efterträdaren i början uppvisar en ”mjukare”, mer förnuftig och lyssnande fasad än sin föregångare går dessa egenskaper ofta förlorade ju längre tid denna person sitter vid makten.
Så jag tror inte att vi MFF:are kan förvänta oss något evigt ”himmelrike” i framtiden heller, men 2008 års hårda duster och många supporters önskan om en intern genomlysning kommer säkerligen medföra ökad ödmjukhet och påföljande framgångar.
Så stor är Malmö FF:s inneboende styrka.
Att förvänta sig strukturella paradigmskiften i en värld av män för män, naturligt nog till brädden fylld av ”adrenalinstinna hannar”, är nog att hoppas för mycket. Åtminstone på kort sikt.
---
Måste tacka nicket Agon Kruys på forumet för tipset om Opeth och deras ”Ghost Reveries” från 2005. Häftig blandning mellan tung metal, Rush, vrålande strupsång och akustisk vispop.
---
Var bara lugn: figurerna Arge Arnold och Tålmodige Tord kommer tillbaka. Persongalleriet kommer att utökas och vi kommer även få reda på en del om Arnolds och Tords gemensamma bakgrund och anledningen till att de inte går ihop...
---
Ser fram emot att läsa malmöiranska Marjaneh Bakthiaris nya bok ”Kan du säga schibbolet?” där hon bland annat lär beskriva hur invandringspolitiken har genererat en hel industri av experttyckare på båda sidor. Både svenskar och invandrare.
Liksom i succédebuten ”Kalla det vad fan du vill” från 2005 ger hon inga enkla svar eller tar ställning utan skriver på ett härligt sätt och på ofta skönt skriven malmöitiska. Väldigt uppfriskande att läsa något från någon som inte ligger i en skyttegrav och tankeventilerar på rutin, mån om sin egen ”position”.
---
Nu lägges all energi på måndag och match mot Hammarby på Söderstadion. Inte bara för två svidande hemmaförluster i år utan för en 8 år lång förbannelse och nesan över att bo i ”Bajenland” och aldrig få knäppa dom på näsan.
Kanske också sista chansen för oss exil-malmöiter att få uppleva succébandet "Toy-Edwardz" på en himmelsblå scen.
Revansch, återupprättelse, heder!
