Måndag morgon:
Att ge upp vore det samma som att dö
Personerna i Springsteens texter och att vara MFF-supporter har en del gemensamt. Vi hoppas på en värdigare tillvaro men blir ständigt besvikna. Ändå kämpar vi på trots motgångar och misslyckanden.
Den här helgen har jag läst två böcker med texter om och kring Bruce Springsteen. Den ena heter Springsteenland och den andra analyserar 16 av hans plattor.
Springsteen skriver om den lilla människans längtan efter och kamp för frihet, gemenskap och ett värdigt liv. Nästan alla hans texter beskriver människor som på ett eller annat sätt är offer för omständigheter som de inte styr över, trots att de vet att de förlorat eller kommer att förlora ger de inte upp. De kämpar vidare mot ett värdigt liv därför att det inte finns något annat alternativ. Om de ger upp är döden det enda återstående alternativet. Och då är det trots allt bättre att leva vidare.
På samma sätt är det att hålla på Malmö FF numera. Vi längtar, vi hoppas och vi tror att det kommer att bli bättre, och att det vid horisonten finns något som gör det mödan värt att kämpa vidare.
Vi kan inte styra över Malmö FF:s göranden och låtanden, visst vi kan gå på medlemsmöten, årsmöte och vi kan rösta med fötterna och strunta i att gå på matcherna. Men där besluten tas och det som man talar om i styrelserum, på möten, i omklädningsrum och potentater emellan har vi ingen insyn i.
Det enda vi kan göra är att hoppas på en klubb, en ledning, ett lag och ett spel som är värdigt vår passion.
Snälla, låt oss få det…
