Inför Hammarby-MFF
Årets sista bortamatch och en möjlighet till ett bra avslut.
Enligt traditionen är Malmö FF ett klassiskt allsvenskt lag. Det kallas för ett storlag med såväl fysiska som ekonomiska muskler. MFF nämns oftast som en förening där vinnarmentaliteten är cementerad och meritlistan imponerande. År efter år väcker denna klubb stort engagemang, djup kärlek och höga krav hos tusentals supportrar.
Enligt traditionen är även Hammarby ett klassiskt allsvenskt lag. Myten om Södermalms bollsparkande bohemer där artisteri och spelglädje värderas högre än effektivitet och seriesegrar är än i dag en vanlig uppfattning hos den fotbollsintresserade. Trots tvära kast mellan succéer och motgångar följs alltid Bajen av mängder av fans, stöttande och uppskattande i vått och torrt.
2008 är året då traditionen inte spelar någon roll. Av Malmös muskler märks bara styrkebevis i revisorernas böcker och diskussionerna kring dagens Hammarby kretsar oftare kring huliganer och skandalderbyn än klacksparkar och allsång på Kvarnen.
När dessa, enligt traditionen, två klassiska lag nu möts i slutet av säsongen är den mest intressanta frågan hur de sändningsansvariga kan välja att hellre visa detta möte framför matchen mellan Elfsborg och Halmstad. Så är läget i år, 2008.
Inför den näst sista omgången ligger lagen på en sjätte respektive niondeplats. Långt från guldstriden, en bit från nedflyttningsträsket. Vad som finns kvar att spela för är ära och heder, om än endast kosmetisk sådan.
En lång säsong är snart över. En säsong som från början hade låga förväntningar på sig. Det nya tränarparet bad om tid för att bygga sitt lag och pränta in sin spelidé. Efter 28 spelade seriematcher är frågorna fler än svaren när man undrar hur långt de har kommit.
Statistiken skvallrar om att Malmös 43 insläppta mål bara överträffas av tabellens tre sämsta lag. Försvarsspelet har varit en svaghet sedan april månad. I defensiven är det bara Ulrich Vinzents och Daniel Andersson som varit pålitliga.
Målvaktskampen mellan Jonas Sandquist och Dusan Melicharek känns ännu inte avgjord. Sankan stod senast, och lär göra det även på Söderstadion.
Vänsterkanten, som under försäsongen såg ut som lagets främsta vapen, mattades betydligt när Behrang lämnade och Järdler inte lyckades fylla luckan. Gabriel har gjort det bättre och startar på måndag. I mittförsvaret har Robert Åhman-Persson och, framför allt, Jimmy Dixon lyckats bäst på slutet. Dixon är avstängd denna omgång och ersätts troligen av Markus Halsti, som har en hel del att bevisa.
Guillermo Molins och Labinot Harbuzi har båda fått mycket speltid men står fortfarande kvar på rutan ”lovande”. Jeffrey Aubynn har verkligen blandat och gett, men definitivt spelat upp sig de senaste omgångarna. Joakim Nilsson gör bra ifrån sig när han är hel, vilket tyvärr är alltför sällan. Han startar antagligen på bänken tillsammans med Jimmy Touma, vars framtid i MFF ser spännande ut. Varken Rick Kruys eller Mike Jensen finns med i truppen, och man frågar sig onekligen varför de kom från första början.
Framåt har Malmö mäktat med 39 mål. Jämför med Guld-Kalmars 68 eller tabellfyrans 52. Ola Toivonen har räddat sitt lag många gånger denna säsong och verkar lyckligtvis ha kommit ur en tillfällig svacka. Edward Ofere är kanske den ende spelare i år som gått stadigt framåt och kan numera vara säker på en plats i startelvan. Agon Mehmeti är en ettrig back-up, med stora kvaliteter på tillväxt.
Detta är vad vi har. Oktober månad var en bra månad, tio poäng på fyra matcher. Seger mot Hammarby och vi är nära att få en åtminstone bra avslutning på ett bedrövligt år. Då är det lätt för oss fans att blicka framåt och ta nya tag. Vid förlust, står vi kvar på samma ställe och stampar. Ge oss hopp, så ger vi er tid. Framåt Malmö!
