Tijuana Brass på Söderstadion.
Vill man ha maximalt sväng ska man sätta på en skiva med Herb Alpert & Tijuana Brass Band. Svänget i den blåssektionen är obeskrivligt. Om man gillar blås alltså och det måste man göra. Ikväll var det fullt blås i 94 minuter och som det svängde.
Håll i klapphatten
Det var en osannolik stämning redan från start. Varje anfall var farligt. Malmös första mål kom rättvist efter två kanonlägen. Först slår Danne en macka på djupet till Harbuzi. Harbuzi tar emot och vänder 180 grader i samma rörelse. Två snabba tillslag och så släpper han bollen snett framåt förbi siste backen där Toivonen sprungit i läge. En fotparad räddar nollan den gången. Strax därefter kommer Ulrich in inläggsläge och plötsligt har han släppt sin Elangawannabeeattityd och prickskjuter på Ola som nickar ned i bortre hörnet. En djupdykning och fingerspetsar av stål sätter stopp för det målet. Men det är bara en tidsfråga.
Strax därefter – hörna. Labbe slår den hårt i huvudhöjd riktning straffpunkten. Råbert lämnar främre stolpen och möter bollen i höjd med första stolpen tre meter ut. Med sig hade han Martin Timell och en planslip, och vinkeln mellan boll och panna blev helt exakt. Bollen går stenhårt upp i främre krysset och vårt första hörnmål sedan premiären var äntligen hemma.
I det tempot fortsatte det och ibland undrade man om man inte råkat få in Dansk TV2 och den obligatoriska handbollmatchen mellan Ikast och Kolding. Efter 38 minuter ringde en polare upp och bara garvade. ”Vafan, kollade på text-tv. 3-3!” ”Fel” svarade jag ”3-4. Danne sänkte nyss en straff”. Därefter upptäckte jag att jag knappt rört min Tijuana Burger. Starka grejer som framstod som rena kanelsmekningen den här kvällen.
Horribelt försvarsspel från fullständig utklassning
MFF var riktigt bra ikväll. Jeff gjorde det man alltid är så van vid på Stadion när före detta spelare återvänder – sitt livs match. Inte så att han dominerade sin kant eller slog ut sin motståndare i varje duell. Men han var ständigt spelbar och allt han sköt på gick in. Smaka denna osannolika statistiken: 3 avslut: 3 på mål: 3 i mål.
Men som den Prahlkramare jag är funderade jag istället på varför Hammarby så lätt kunde göra mål på oss i första halvlek? Efter vårt ledningsmål kom två snabba repliker från Bajen. Och när vi väl kämpat oss upp i ledning igen kvitterade de omgående.
Ett enkelt sätt att analysera försvarsspelet är att leta efter boxen. De flesta försvar bygger på att när man ställer om så söker mittfält och backlinje snabbt position mellan motståndarens bollhållare och eget mål. Spelar man 4-4-2 bildar de två lagdelarna ofta en rektangel med yttermittfältare och ytterbackar i hörnorna och de centrala spelarna på linjerna där emellan. Syftet är att så fort man kommit rätt i positionerna, sväller man rektangeln och sätter press motståndaren.
Dribblingar ska stoppas på första man och passningsvägar in i boxen ska skäras av. Framför och längs boxens sidor kan motspelarna gärna ha bollen. Men inte inne i den.
Samtliga Hammarbys mål kom från området runt straffpunkten. Efter att deras spelare löpt in i boxen och fått avsluta därifrån.
Osynk i basen
Jag är såklart ingen expert på det här, och jag vet inte exakt vem som fallerade, men så ska det inte få gå till. I mina ögon handlade det ofta om att när spelarna lämnade sina ordinarie positioner, synkade inte övriga i lagdelen för att täppa till. Det svänget vi hade i anfallet blev istället ett otajt stampande i försvaret.
Hammarbys första kommer efter inlägg från deras vänsterkant. Sudic har varit ute för att täcka och hans yta framför Sandqvist är tom. I den dyker en sprintande Charlie Davies upp och ser därmed till att komma mellan Robert Åhman Persson och bollen. Inlägget är perfekt och inget kan stoppa Davies från att panna in den. När Sudic lämnat sin plats bör den ytan såklart täckas av någon annan. Antingen gör backlinjen en sidoförflyttning så att Robert tar högermittbacksposition och Gabriel vänstermitt. Eller så ska den defensive mittfältaren gå ned. Jag vet inte vad som gäller i MFF i exakt den situationen som uppstod, men det visste inte spelarna heller och det första baklängesmålet var ett faktum.
Vem vet, inte du. Vem vet, inte jag.
Hammarbys ledningsmål kom efter en höjdboll på djupet mot vår backlinje. Backlinjen föll ned och avstyrde förstabollen. Men inte bättre än att den landade framför en helt ren Guterstam som enkelt kunde toffla in den från position några meter till höger om straffpunkten. I det läget hade Hammarby 4 spelare framför mål och mellan våra ytterbackar. Ingen av våra mittfältare löpte med för att vinna en eventuell andraboll. Visst var situationen lite trasslig, men man kommer inte ifrån känslan av att någon inte gjorde vad den skulle.
Sista målet för HIF kom på hörna. Monteiro väntar vid straffområdet och när hörnan slås rycker han enkelt förbi Gabriel och kan hyfsat ohotat gå upp och nicka vid straffpunkten. Återigen saknar man samarbetet i försvarsspelet. Visst, Gabriel skulle inte låtit sig rundas, men samtidigt är det sånt som händer i varje match. Och vems uppgift är det då att täcka upp?
Ola-la-la-la
Nåja, vi vann ju. Och det berodde förmodligen på två saker. Att Hammarby också gick bort sig ett antal gånger och Ola Toivonen. Vilken gigant han utvecklats till! Hans rörelsemönster börjar bana vägen för en 20 årig landslagskarriär, om jag säger så. Ständigt spelbar, ständigt i rörelse, ständigt drog han med sig backar, mittfältare och allt möjligt. Oavsett han hade bollen eller ej.
Hela laget håller i micken
Jag inser att det låter som att det var one-man-show. Det var det inte. Det var ett mycket bra anfallsspel överlag. Ofere var större och starkare än någonsin. Ett bra exempel på det var i femte minuten då Ulrich slår en långboll mot honom. Strax utanför straffområdet har han vänt upp för att ta emot. Monteiro ser faran och rusar till. Med bägge händerna greppar han om Eddie och tar spjärn mot gräsmattan. Därefter rycker han till. Det har samma effekt som om han försökt flytta på en container med tätt packad bilskrot. Han rycker igen, denna gången märker Eddie att något surrar bakom ryggen och skakar lätt på sig. Samtidigt som han han tar ned bollen tar Monteiro mark. Ofere rör sig i sidled med fullständig bollkontroll, Monteiro kippar efter andan. Priceless.
Ola och Eddie har verkligen utvecklats och det vore synd och skam om vi inte startar nästa säsong med de båda på topp. Så sent som för två veckor sen ville jag ha ett stort namn som ersättare för Jonatan Johansson att sätta på topp nästa år. Just nu blir jag gladare om vi förlänger med Eddie och tackar nej till buden från Holland. Tillsammans är de två oerhört jobbiga att möta. Trots att ingen av dem gjorde mål, var det dem som fällde avgörandet. Ola fixade straffen över ett sent utfällt Hammarbyben som gav oss halvtidsvila med 4-3 och stod för assisten till Jeffs 2-2 mål.
Smarta byten
En bit in i andra halvlek började Hammarby ta över. Vi bevakade vår 5-3 ledning men Bajen trummade på. Jag hann precis börja bli lite orolig för att man skulle behöva bevittna miraklet på Söderstadion då skyltarna för byte kom upp. Ut med Jeff och Gische, in med Jocke och Touma. Jocke gav oss bättre defensiv och Touma bättre speed i kontringarna. I mina ögon ett helt perfekt drag.
Jocke gjorde också omgående den mest saknade individuella prestationen i årets MFF – tokrusningen. Ulrich hade blivit överspelad efter en fast situation och Hammarby kom vid mittlinjen i något som på TV’n lutade åt en tre mot två situation. Pang och tjoff så låg tuggade bajaren gräs och Jocke ställde in sig på att få se gult. Han slapp, men det hade det varit värt. Han tillhör spelartypen som hatar att se ryggen på en motståndare med boll. Såna har vi inte många av. Tack Jocke för den insatsen.
Agon axlar knä och tå, knä och tå.
Med tio minuter kvar kom Agon in istället för Labinot. Jocke klev in och Mehmeti tog högeryttern. Här har vi en kille som verkligen vill göra mål. Han slet med varenda kroppsdel, men det blev till sist Touma som fick läget att bryta Hammarbys serve till slutsiffrorna 6-3.
När gjorde ett MFF senast gjorde fyra mål i en match signerade yttermittfältspositionen?
Sist vi vann på Söderstadion var 1999. Då var det Olof Persson som dängde dit segermålet. Direkt efter matchen köpte jag en tröja med nummer 3 Persson på. Det börjar bli dags att pensionera den.
Frågan är om det inte blir en nummer nummer 21 Touma som får ersätta.
