Arge Arnolds sista torsdagstankar
"Svåra ord. Såna som skrämde mig som seende men nu hör jag kärleken från deras herrars trevande försök att fästa uppriktighet och delar av sina själar likt värmande vinterrockar på dessa stora ords små klädhängare."
Jag hör deras röster. Hon har lett mig in denna hall av bröder och systrar. Deras röster svajar i mig, talar mitt språk, om även med olika klanger och nyanser.
Jag lyssnar mer till färgerna än orden. Hon har lärt mig detta.
Hon bad att få ta hand om mig och fick Dr Arena att släppa allt ansvar till henne. Jag är i hennes nåd. Hon har givit mig en slags frid.
Dom sa att jag hade sett för mycket. Jag fick välja mellan ett liv i isolering eller att de tog ifrån mig min syn.
Det jag redan sett var inte längre ett problem. Däremot fruktade de vad jag skulle kunna komma att se och min förmåga att hitta ställena de gjorde allt för att dölja.
Men jag ville dem aldrig något illa. Det missförstod dom.
Jag hör deras röster snett uppifrån nu. En scen? Inte alla har den där skånskan jag växte upp med men jag tycker om variationen av tonarter.Den siktar mot samma mitt.
Jag hör dem prata. Hon håller mig varmt i handen. En del låter säkra, andra arga, andra förhoppningsfulla.
Här finns allt. Vi är många. Salen är stor. Jag blir lite stressad av den rika ljudfloran. Det klickar av någon slags apparat.
Applåder. Vet inte hur länge vi har varit här. Vi kom när allting redan hade startat.
Svåra ord. Såna som skrämde mig som seende men nu hör jag kärleken från deras herrars trevande försök att fästa uppriktighet och delar av sina själar likt värmande vinterrockar på dessa stora ords små klädhängare.
Jag hör ordet "IFK". Känslorna tydliga nu. Diametrala. Polerna svajar i inre stormar.
Men tiden är bra.
Orkar inte stanna längre nu men känslan också bra. Det går inte lyfta upp mer till ytan för stunden. Nu måste allt sjunka in och undan i de djupaste skymslen där minnena
av ljusare tider finns lagrade.
Vårt gemensamma erfarenhetsträd vibrerar inifrån av glödande årsringar. Snurrande pokaler, bilder av glädje och sorg.
En ny tid stundar. Vi räds, jag räds, men ilskan finns ej mer. Jag hörde Tords röst också. Den var stark. Tiden var inte rätt att mötas ikväll.Snart.
Vi går sakta ut i den bitande natten hon och jag. Vi ser varken framåt eller bakåt utan inåt.
