Söndagsångest - Ranelids brösthår
Redaktör Magnus Johansson är ute efter mig. För det finns väl ingen annan anledning att han publicerar Ranelids krönika dagen innan min söndagskrönika?
- Var ska du mannen?
- Bara kör.
Jag lutar mig tillbaka i baksätet i en gammal Merca-taxi och kollar på alla gatulyktor vi kör förbi. Vi har nu på allvar kommit fram till den tid på året där den ljusaste tiden av dygnet är den gråaste av av alla på hela året. Varje lykta som lyser förbi påminner mig om varenda dag av meningslöst slackerism jag bedrivit. Varenda lykta som lyser förbi påminner mig om varenda omgång av bortkastade matcher MFF spelat.
Chauffören gäspar och har ena handen lite löst hängande på ratten. Min ångest är nästan lika tjock som dimman utanför bilen. Vi är nu ute på landsvägen där bilen skär igenom dimman lika vackert som när en sushikonstnär skär ut sin lax.
Jag tar upp min väska och gräver fram burken med Zoloft. Jag kan nästan smaka de kemiska formler som skapat mirakelpillret.
Det smakar medicin. Självklart.
Ett år har gått och medan de flesta tänker på den fina säsongsavslutningen så tänker jag på att ännu ett år gått då jag frivilligt bloggat, diskuterat och debatterat MFF. Det är inte det att det ska varit tråkigt, snarare att all den tid och energi gått åt för ingenting. Ännu ett förlorat år. Om man lägger ihop de timmar mina fingrar piskat tangentbordet för att skriva om MFF kommer man nog upp i ohälsosamt många.
Är jag dum i huvudet?
Jag hade kunna träna, plugga mer, umgås med folk eller läsa fler böcker under den tiden.
Så mycket mer givande.
Så ännu ett år har gått då jag tänker på hur jävla dum jag varit som lagt ner så mycket tid, oavlönat, på MFF. Kanske hade jag inte tänkt så om det var betalt.
Det hela är som en sketen utekväll. En riktigt usel utekväll när musiken på klubben är dålig, när kläderna inte sitter bra och när du köpt en sista öl som du vet är en för mycket. Men medan du dricker din Samuel Adams njuter du för allt du har. Att följa MFF de senaste åren har varit som att dricka en öl för mycket. Underbart medan det varar, men fyfan vad det känns mögigt efteråt.
Chauffören stänger av radion och frågar om jag vet var jag ska, taxametern är uppe i 500 kr.
Jag stänger ner webbläsaren på min mobiltelefon där jag läste om MFF:s nya verksamhetsplan. Fina ord, höga ambitioner.
- Jag vet var jag ska. Jag vet bara inte hur jag ska komma dit.
- Mannen, taxin har GPS.
- Vadå, är den Kalmar FF eller?
- Va?
- Ingenting. Bara kör. Någonstans utan gatulyktor...
....................................................................
Prestationsångest är veckans ord på Himmelriket. Per Welinder skriver en avslutande text som jag anser vara ett mästerverk och några dagar senare är han MFF:s första kommunikationstjosan.
På lördagen publiceras geniet Björn Ranelids krönika.
Och här är jag.
Jag framstår ju blott lika elegant som de få hårstrån som tittar fram på Björn Ranelids solbrända bringa när han står i en svettig tv-studio med uppknäppt skjorta.
....................................................................
T-bensstekar Per....
