Måndag morgon: ...och det är långt kvar
"När det vackra inte klarar av det, får det fula gärna göra det i stället."
Vanligtvis brukar en lättnad och mättnad infinna sig efter den sista sparken i den sista matchen för säsongen. Uppehållen har nästan alltid vara välkomna. Huvudet har varit tungt, benen trötta. Att gå till vintervila har varit en nödvändighet. För att glömma det som varit, för att ta nya tag till nästa år, då alla lag står på noll igen.
Fast så avslutade MFF årets spel siffer- och poängmässigt formidabelt, och den tidigare efterlängtade pausen är inte alls längre efterlängtad. Efter att laget under de fyra månaderna maj, juli, augusti och september endast tagit 15 poäng på 16 matcher, och i den sistnämnda månaden blivit perverst pulvriserat, var det som om Hasse Borg varit ute och hittat nya spelare, för oktober och november var som vacker musik för alla himmelsblå. Hade det inte varit för att Dusan Melicharek fått ett totalt hjärnsläpp i slutsekunderna i mötet mot Gais hade MFF ståtat med 18 poäng på de sista sex matcherna. Och målfabrikationen var som en film med Linda Lovelace för en porrhabitué. Slutet var, som det heter, gott.
Det känns just nu som om det roliga bara precis hade börjat. Jag är nyfiken på vad Malmö FF av oktober- och novemberkvalitet hade kunnat åstadkomma. Hur långt det hade kunnat räcka. Oktobers och novembers Himmelrikets Favorit Ola Toivonen tycker likadant. Han menar att det var synd att det är över nu, för det här året. ”Jag hade gärna fortsatt några omgångar till. Med de resultaten som vi har haft den sista tiden hade det varit roligt att köra på”, säger han.
I ett teveinslag från Malmö FF:s klubbteve berättade Hans Gren att man hade ändrat lite i spelet den sista tiden, men att det inte är så här man vill spela fotboll egentligen. Det är inte utvecklande, har jag för mig att han sa.
Förvisso var det klokt av våra tränare att inse att spelarmaterialet i dagsläget inte räcker till för det så kallade possession-spelet. Men eftersom jag är anhängare av läran att segrar förlåter allt har jag inga problem med att spelet inte är utvecklande så länge Malmö FF vinner och gör mål. En seger förlåter allt och det finns inget vackrare än en vinst via självmål i nittiotredje minuten. Så utvecklande eller inte, jag vill se MFF vinna. Svårare än så är det inte. När det vackra inte klarar av det, får det fula gärna göra det i stället.
Men när Malmö FF väl får igång sitt icke-eftertraktade och lite mindre vackra spel, krossar motståndarna och öser in mål, då är det över. Lite symtomatiskt för den här klubben de senaste åren, kan man säga.
Nu har det varit slut sen några veckor tillbaka och det känns tomt. Malmö FF har några träningar kvar, men som boende 20 mil från Stadiongräset är det inte realistiskt att tro att jag kommer att se några av dem. Det är inte mycket att göra åt. Jag ska om några minuter gå ut i köket och göra mig en kopp te denna råkalla måndag morgon. Hälla upp det i koppen med texten Till världens bästa kompis, som jag gav mig själv för rätt många år sen; det är väl sisådär 130 dagar kvar...
