Gästkrönika: Himmelsblå i Prag
"Så nära var det, inte nog med att MFF återigen skulle ha varit tillbaka i finrummet, de skulle också ha kommit på besök till mitt nya hem."
Den första snön har ännu inte fallit i Prag, det är en gråmulen dag med ett konstant duggregn som följer min väg till livsmedelsaffären. Vädret påminner mig om den skånska hösten, men här finns inga vindpinade uråldriga pilträd i bakgrunden. Spårvagnarna dominerar när de dundrar fram längs gator med deras karakteristiska ringande för att varna folk och, inte minst, bilar om deras framfart. Jag har nu bott i Prag i över tre år, tre år utan kontinuerlig fysisk kontakt med Lund, Malmö och MFF. Jag passar självklart på att gå på matcher när jag väl är på besök hemma, som en i raden av gamla vänner som man måste förnya sin relation med under sin korta vistelse i Skåne.
Jag läser det mesta jag kommer över på nätet om MFF:s förehavanden, även om man inte är lika pigg på att gå in och läsa en dag då MFF förlorat, vilket dessvärre har hänt alltför ofta på sistone. Vill inte ens fundera hur det var att leva i exil innan Internet fanns, att inte kunna läsa dagligen om MFF, att inte kunna lyssna på/streama matcher, att inte få träningsrapporter eller eminenta FANTV-inslag med sina favoriter. 2008 var ett förlorat år, det är vad de flesta säger och jag kan bara hålla med. Dock känner jag som alla andra fans en tärande tomhet efter säsongens slut, och en fundering letar sig in i huvudet över varför det skall vara så satans (fruktansvärt) långt till mars/april.
Leenden är inget vardagligt i det tjeckiska servicesamhället, det finns helt enkelt ingen tradition för det; under kommunismen fanns det inte många anledningar att le när du jobbade i ett serviceyrke. Saker och ting förändras, men det tar sin tid. Det var inget jag trodde var så viktigt förut, men jag har kommit på mig själv att jag oftast väljer en kassörska som jag vet ruckar på traditionerna lite, och faktiskt lett en eller två gånger förut mot mig. Eller så nöjer jag mig med en kassörska som inte sliter mig sönder och samman verbalt för att jag pratar tjeckiska som en neandertalare.
Tjeckiska är för övrigt ett ruskigt svårt språk att lära sig. Men en sak underlättar, har du väl lärt dig hur du skall uttala bokstäverna så kan du uttala alla ord du läser. Nästan i alla fall, för vissa ord behöver du vända och vrida på tungan som du aldrig gjort förut och dessutom har de en bokstav som är infernaliskt svår att kombinera med skånska ”r”.
Det var sensommar 2005 och fortfarande varmt i Prag, men efter andra matchen mot FC Thun så tornade de mörka molnen upp sig över himlavalvet, och det blev bara värre dagarna därpå. När lottningen av grupperna var klar hade FC Thun hamnat i samma grupp som Sparta Prag. Så nära var det, inte nog med att MFF återigen skulle ha varit tillbaka i finrummet, de skulle också ha kommit på besök till mitt nya hem.
På den fem minuter långa gångvägen hem från livsmedelsaffären passerar jag Slavia Prags nybyggda arena Eden. Stadion är lite mindre än vad MFF bygger för, den tar 21 000 åskådare. Första matchen var i maj tidigare i år och jag har varit där och sett ett par matcher, varje gång jag är där eller går förbi far tankarna till att det byggs nytt i Malmö. En ny upplevelse väntar mig när jag kommer hem, en ny vän att stifta bekantelse med. Jag drömmer på nätterna om en säsong där vi går helt obesegrade i vår nya hemmaborg, att det blir den grytan som varje motståndarlag hatar att komma till, att motståndarspelarna känner en smått ångestfylld känsla när de är på väg ut till vrålet inne på stadion och inte minst att våra sånger får våra egna att växa till jättar på planen.
För två år sedan bad jag en amerikansk vän som tillverkar väskor att göra en till mig. Sedan dess så bär jag en svart axelväska som det står ”Himmelsblå” på. Eftersom nästan alla människor omkring mig är tjecker eller av annan nationalitet betyder texten ingenting. För dem är det bara nonsens, men för mig är det så mycket mer. Jag bär den i tid och otid, i hopp om att någon skall läsa det, förstå min längtan och utbryta i ett ”Framåt Malmö”, för jag vet att inom mig så finns det ett mäktigt ”Heja di blåe”…
