Lagbanner
Årets: Ångest (en kärleksförklaring)
Ömsesidig kärlek...

Årets: Ångest (en kärleksförklaring)

Att veta att man gör fel är inte värt något om inte man försöker göra rätt för sig.

Aldrig förr har relationen mellan klubb och supportrar varit så komplex som den är idag. Det handlar numera om mycket mer än att bara vara på plats på matcher och sjunga. Dag in och dag ut förs det diskussioner på forum och klotterplank om hur långt supportrar får gå i sin kritik och vilka ord de använder för att beskriva sina känslor. För tio år sedan spelade det inte så stor roll.

Idag kan vilken spelare som helst surfa in på Svenska Fans, klicka sig in till ett forum och läsa allt från hyllningar till brutala sågningar. Numera gör många spelare det också. Den yngre generationen i truppen kanske till och med en gång i tiden satt och läste på Svenska Fans innan de blev kända. Många av juniorerna sitter och läser forumen dagligen.

Inte nog med det, förutom forumet sitter det självutnämnda experttyckare och skriver på startsidan. Där har Guillermo Molins kanske en dag surfat in och läst mig kalla honom lika ofarlig på sin kant som Thomas Di Leva, medan Markus Halsti via en artikel fick reda på att han är en softballspelare och inte fotbollspelare.

Så här sitter spelarna och läser den här kritiken som stundtals svämmar över till hånande. Vad tänker ni egentligen? Hade någon sagt att mina texter är lika bra som Di Levas klädsmak, ja då hade jag antagligen krupit ner i fosterställning och gråtit.

Men.

Det kommer alltid ett men.

I och med den nya tidens möjligheter så är även hyllandet på en annan nivå. Nu har inte MFF:s resultat varit något att hylla egentligen de senaste åren, men ändå. Om Gische och Halsti blir ledsna, vad tänker då Ola Toivonen när han klickar sig in här och läser en krönika som är nästintill en kärleksförklaring till Toyboy? Vad tänker de när de läser en matchrapport som återger deras bra insatser? Vad tänkte guldlaget från 04? Vad tänkte Elanga när han blev utsedd till Himmelrikets favorit någon månad?

Tycker de inte om att de får möjligheten att ocensurerade och utan sensationsjagande reportrar få säga sina åsikter och återge sanningen till en reporter som har för avsikt att bara rapportera vidare och inte skapa löpsedlar? I en tid då Zlatan startat en trend med enormt mediamedvetna spelare så borde de uppskatta att det finns personer som t.ex. Nils Byrfors som inte sitter och klipper ihop intervjuer till att bli något de egentligen inte är.

Det borde vara guld värt för dem?

Under 2008 tog Himmelriket bevakningen av MFF till en ny nivå. En nivå så hög att till och med Zlatan fick vara med på ett hörn. Men den större och grundligare bevakning har också sina nackdelar.

Frågan är hur supportrarnas påverkan på spelarna ändrats jämfört med innan? Under 2004 skrevs det visserligen lite skit om vissa spelare, men det var ändå en helt annan ton på forum och i krönikor. När spelarna efter en vinstmatch gick ut mot klacken tänkte de kanske någonstans i bakhuvudet att de skulle nu hyllas unisont bland supportrarna på nätet.

Men hur tänker spelarna idag? När de vunnit, står de där och ser klacken hylla de och tänker: ”Äsch, de kallar mig ändå lika kass som Di Leva”. Känner spelare i MFF idag samma kärlek till oss supportrar som de gjorde för fyra år sedan? Känner de sig genuint älskade?

Jag vet inte. Jag har varit hård mot spelare, enligt vissa även hånat spelare. Jag är väl medveten om det när jag skriver detta. Det är inte det att jag inte bryr mig, jag får ju årets ångest av att känna att jag kanske gjort klubben skada. Det är snarare det att jag är oaktsam ibland. Det är sådan jag är helt enkelt, jag tänker inte sitta och låtsas som att jag är perfekt, jag tänker heller inte sträva efter perfektion.

Det jag inte är gör mig till den jag är.

Det enda jag vill få ut med det här, det enda jag vill att ni läsare, spelare, tränare, VD, sportchef, kanslisnubbe, vaktmästare, Di Leva, fystränare, mental rådgivare, läkare, ordförande, styrelsegubbar, Lakan, Gösta, grästuvan som gjorde mål mot Sundsvall och vad nu än Patrik Andersson gör i klubben ska veta är att jag och många andra bittra och
arga kritiker som mig ändå älskar MFF. Jag älskar det ni bildar. Jag älskar er som en enhet.

Jag vill att ni ska vakna varje morgon och känna er som en enhet. Ett lag. För i enheten, som laget, då lovar jag er att varenda jäkel som skriver om er här på Himmelriket älskar er.

Kaveh Kohshahi2008-12-28 09:00:00
Author

Fler artiklar om Malmö FF