Gästkrönika: Skicka pojkarna till skogen
"Vad jag söker påvisa är att individualismen till viss mån tagit över lagspelet och det är där, mina damer och herrar, jag tror att vi måste höja nivån."
Ung som jag är så minns jag ändå den enorma lycka och glädje som fanns under säsongen -03, men framförallt -04. Vi hade flow och ett gäng riktigt ihopaspelade pojkar som kämpade tillsammans.
Efter det har jag upplevt det som en viss obalans i den svenska elitfotbollen, rent generellt. Kontinuiteten efterfrågas och saknas. Pengarna drar och klubbkänslan försvinner. Helt plötsligt har det blivit en form av elitistiskt dagis där alla vill visa upp sig själva och sina konster, men på vägen försvinner fokus på övriga 10 spelare på plan. I en sport som blev definitiv tack vare de engelska skolorna, som ett sätt att forma unga gentlemän, så vill jag nog tyvärr påstå att vi idag mist grundbulten.
Idag har vi 11 spelare på plan som alla har sina egna mål och drömmar; de unga drömmer utåt, bortåt, uppåt. De, i sammanhanget, lite äldre, funderar på framtiden - hur länge vill jag spela, hur länge orkar kroppen. Vad göra sen? De som befinner sig i mellanåldern funderar på om man kanske ska ta den där chansen i utlandet, innan det blir för sent.
Vad jag söker påvisa är att individualismen till viss mån tagit över lagspelet och det är där, mina damer och herrar, jag tror att vi måste höja nivån. Vi behöver spelare som blöder för laget, liksom vi blöder för dem på plan. Mitt hjärta är ljusblått och det brister av förtvivlan när vi trampar runt utan resultat. Många matcher förra året förtjänade vi att peta in kulan, men i en del fall fick man skämmas av tacksamhet för att vi åtminstone spelade lika.
Men det är inte bara på planen som det har skett en stor förändring de senaste åren. Även på läktaren upplever jag en ny stämning. En hårdare, mer rå ton. Kompromisslös. Förut hände det väldigt sällan att folk gick hem innan matchen var slut, nu kan de vallfärda ut (buandes!) i besvikelse eller frustration.
I min värld är det inte att vara en sann supporter, men det är ju min högst personliga åsikt. Jag tänker bara på en gammal MFF-t-shirt som min mamma hade på sig i min barndoms städdagar:
Älska mig som mest
När jag förtjänar det som minst
Det är då jag behöver det
Som mest
Det har varit en lång väg innan jag erkände hur mycket MFF faktiskt betyder för mig. Om man föds in i något (som minsta barnet och mycket envis) kan man ibland ta omvägar för att nå sin slutdestination.
Men här är vi nu och jag är så trött på alla diskussioner som förekommer, baserade på lösa fakta och antagande. En fotbollsspelare är alltid först och främst lagspelare och utan att känna viss anknytning för sin klubb så är jag tveksam till om total framgång är möjlig. Jag tror på team-building. Skicka ut pojkarna med ett 20-mannatält i skogen. Låt dem vandra, bära, bli hungriga och tvingas kompromissa.
I slutändan så är det liksom i livet, man väljer inte sina medarbetare på arbetsplatsen/utbildningen, men man jobbar för samma mål. Inom lagsport är det av yttersta vikt att man lär sig att handskas med varandra. Man måste finna en ömsesidig respekt och förståelse för varandra inom laget. För det är inte styrelsen som står ute på plan när domaren blåser igång. Inte heller är det tränaren. Där är det upp till laget.
Fotboll är en dröm, ett åtagande och ett ansvar.
Men framförallt så ska den vara glädje. Genuin spelglädje.
