Gästkåseri: Drömskottet
Pausunderhållningen på Malmö FF:s matcher är inget många bryr sig om. Men för deltagarna själva är det en tillställning som kan vara nästintill på liv och död. Stefan Wulff vet.
Mitt i prick 20080930
48 meter till flaggan från högra krysset av målområdet. Inte vrida med höften för mycket, bollen sticker ändå lite åt vänster. Vinden över axeln, svag kompensation. Tre steg bak, ett åt sidan (som Kim Källström). Bestämda steg i ansatsen och distinkt tillslag. Fokus på boll och flagga samtidigt. 15 666 i publiken. 15 bryr sig, resten snackar eller står i korvkön.
Ganska skön känsla när bollen lämnar foten. Hur mycket hjälper vinden? Var den lite lös? Ja. Hur strävt är gräset? Kan den nå ändå? Patrik (tävlingsledaren) har gett tipset att slå hårdare än vi tror. Men kraft ger sämre precision i min mening. Måste se sina begränsningar men samtidigt våga.
Bollen böjer av fint efter 29 meter och rullar mot flagg. Gräset är bra och lite blött. 1,5 meter innanför cirkeln ger bollen upp.
Första tävlande med grön boll har redan lagt sig kort vänster. Jag leder med grå boll.
Trean i tävlingen, vit boll, Johan Holmström (text- och musikförfattare till Hymnen) lägger upp centrerat på målområdet. Han har redan fått extra applåder vid line-up. Jag hörde inga när jag presenterades. Det sporrade tävlingsinstinkten extra. Vit boll har bra längd men linjen är vänster hela vägen och den hamnar utanför cirkeln. Bara svart boll kvar nu.
Killen ser ut att ha spelat boll med Zlatan men pallar han trycket? Tycker nog han verkar mer måltjuv än defensiv mittfältare. Mycket riktigt. Han går mer på kraft än precision. Svart boll är dömd till samma öde som vit men verkar för ett tag kunna hålla sig innanför cirkeln och hota grå. Till slut ingen tvekan från domaren.
Segergest, gratulationer, priser. Hör jag några applåder? Stadions läktare är höga som Babylons torn. Jag är liten. Syns jag? Ser min ryggtavla på storbilden när jag går efter min jacka vid stavhoppsgropen. Nästa gång ska ni få se 48 meter prick tänker jag och tar mig upp på läktaren. Cilla, Jonas och Catherine de enda som jublar. Får kramar, Ramlösa och en chokladbit som present.
1-1 i paus. Kan vi ta ledningen igen?
Mitt ur prick 20081022
Jag stod där och hade allt i mina frusna händer. Patrik (tävlingsledaren) Jandelins röst tonades ut när han kommenterade att lila boll, Stefan Wulff, nu hade chansen när övriga fem bollar var på plats. Kameramannen står lite nära den utslagspunkt jag redan rekognoscerat fram. Lägger ner bollen och han drar sig undan. Hamnade den inte i en liten grop? Lägger upp den igen en decimeter sidan om. Vänster fot vid boll, tre steg bak. Ett, två tr...
Började jag med rätt fot? Ta om.
Som vanligt blev det problem att komma in på innerplan och tio minuters hängande på metallgrinden kan ha blivit avgörande. Efter insläppet rabblade tävlingsledaren vad som skulle hända, men vi var alla redan veteraner i sammanhanget så jag gick in i mig själv och fokuserade på uppgiften.
– Låt bollarna ligga tills domaren blåser för halvtid, säger Patrik medan de fem andra tävlande står och jonglerar och studsar med bollarna. Precis som på skolgympan. Sen går vi ut och kör presentation, fortsätter han, och då vill jag ha er i turordning. Shit, tänker jag, detta havererar.
Ut på plan. Blöt, tung, tuvig. Om den blir så här av att människor springer på den kan jag inte för mitt liv förstå varför man har monstertruck-show på Ullevi. Kan inte vara kul för "green keepern". De unga killarna Mohamed och "den yngste" lägger skarpa
träningsbollar. Det är inte nu det gäller, tänker jag, och låter ungtupparna leka. Rutinen säger mig att känna lite lätt på bollen och fokusera på flaggan. Det är dit den ska men inte just nu.
Patrik har hämtat mikrofonen (singularis) hos speakern. Hoppas de köper in två till nästa år och nya stadion. – Presentation ropar han. Kaos. Vit, grön, blå, nej nej nej. GRÖN! Sen vit, sen grå, sen...
Jag har sista boll. Lila – nr 6. Hamnar längst ut till vänster. Namnen läses upp. Mohamed får rungande applåder. Han håller till i klacken normalt sett. Han är tänd, kanske överhettad. I kvalomgången kastade han upp t-shirten till klacken. Patrik fick springa efter med klockan som han vann. Han har fått förhållningsregler denna gång. Spark, prisutdelning, show, hem i säng.
– I lila tröja, Stefan Wulff. Öronbedövade jubel från en skara förväntansfulla beundrare. Kameran riktad mot mig. Andy Warhols 15 minuter av berömmelse har blivit 15 tiondelar. Snabb hälsning, snabbt leende, titta bort lite generat.
Det är igång och grön sätter den på ytan direkt. Bra boll. Ungtupparna faller igenom. Pressen var för hård. Dålig rutin men potential. Vädrar jag morgonluft? Snedspark från deltagare fyra. Blå boll nr fem. Jag försöker att inte titta. Den går bra men ingenting är avgjort. Kall om händerna.
Vilken var nu utslagspunkten? Kameramannen står nästan på den. Andas in, andas ut. – Nu har han chansen... Högtalarljudet blir till ett jämnt brus. Jag lägger ner bollen och kameramannen drar sig undan. Hamnade bollen inte i en liten grop? Lägger upp den igen en decimeter sidan om. Vänster fot vid boll, tre steg bak. Ett, två tr...
Började jag med rätt fot? Ta om. Vänster fot först, två, tre ihop. Ett i sida. Vrid tillbaka höften… Det är just där – vrid tillbaka höften – som jag gör mitt misstag. Jag vrider aldrig tillbaka höften.
Kamerans lins paralyserar mig lite. Flaggan blir suddig. Ljuset avtar. Gräsmattan suger fast fötterna. Andas in. Fokus. Slå till ordentligt. Håller de andan på läktaren? Tekniken är bra men bollen lättar lite fast det gör nog inget på den tunga mattan. Problemet är att den som så många gånger på träning drar till vänster. Det är därför höften ska tillbaka till höger. Det har inte satt sig i ryggmärgen än och det blir mitt fall.
Bollen har aldrig linjen. Den har längden (se bilden: de båda strecken är lika långa). Bollen stannar något bättre än i kvalomgången, men blå och grön boll är klart bättre. Besvikelse. Trea och reserv om någon inte kan. Fet chans, ha ha ha. Det blir tröstpriset. En bussresa till Köpenhamn. Vilka bilder jag ska ta från bussfönstret. 54 personer ska med. Chans att det blir fylleslag. Hur lång tid tar bussen? Hinner man ett flak? Vem ska jag ta med mig?
Med sänkt huvud letar jag mig tillbaka till läktaren. Medlidande från de flesta. Besvikelsen känns större för varje minut. Mina fans som tagit sig hit fick inte valuta. Jonas undrar om jag inte fick specialpris som i förra semin, där trean fick ett presentkort på 4000 till en fotbollsresa. Konstigt, tänker jag, och mailar Patrik dagen efter. Svaret: "Anledningen att det delades ut ett presentkort till trean förra semifinalen var att matchvärdarna på den matchen valde att dela ut ett sådant pris. Det var alltså inget som ingick i originalplanerna, utan en extra gest från deras sida. Tyvärr tyckte gårdagens matchvärdar inte likadant. Vi ses på bussen".
Bitterhet är ibland ett svagt ord. Färgen på t-shirten jag fick behålla kan vara hur mycket mode som helst...
