Antonio Duran - en minnesteckning
Vem om inte Carlo passar bäst att skriva om den nyligen bortgångne Antonio Duran.
Han kom som ett yrväder. Ja, inte hette han Karlsson, inte var han från Värmland och inte ens månaden april stämde överrens med Strindbergs geniala öppningsmening från Hemsöborna.
Det hade gått 10 långa år sedan MFF tagit guld efter att ha blivit mästare fem gånger under klubbens första blomstringstid. Malmö Stadion var fortfarande nytt och fint, men en lite loj, flegmatisk och nöjd attityd hade förrädiskt smugit sig in i vardagen.
En obekväm, ilsken väckarklocka måste ställas på ringning. Det behövdes ett yrväder med ett annat temperament, en eldig fandango i de skånska kasedansbenen, någon som kunde sätta kniven i MFF, likt det Karlsson gjorde på Madame Floods ägor. Det inkallades en man från Katalonien, i det fjärran Spanien.
Han hade redan som tioåring flyttat med sin familj, där fadern hade arbetat för det beryktade Guardia Civil, till Teneriffa. Uppväxten var fattig för den unge Antonio i tjugo- och trettiotalets oroliga Spanien. Fotbollen kom tidigt att spela en stor roll i ynglingens liv och han blev framstående professionell spelare ibland annat en storklubb som Atletico de Madrid. I huvudstadsklubben spelade då Henry ”Garvis” Carlsson som blev en nära vän till honom. En än närmre vän blev ”Garvis” barnflicka, en vacker svenska som hette Ulla.
De båda flyttade till Sverige 1955 och därmed började Antonio Durans karriär i den svenska fotbollsvärlden.
Första uppdraget blev dåvarande Wifsta/Östrand, som numera heter Timrå. Senare fick Sandvikens IF ta del av hans kunskaper innan Åtvidabergs FF stod i tur. Självklart arbetade han på Facit under tiden i Åtvidaberg.
Men Durans dröm var att få ägna sig åt fotbollen på heltid. Hans läromästare var Helenio Herrera från tiden i Atletico. En sådan förebild krävde ett totalt engagemang.
Så kom då chansen när året 1963 förberedde sig för att byta årtal. Han ringde! Han som de flesta svenska spelare och tränare drömde om att få ett samtal ifrån: Eric Persson.
Över en måltid på Teaterrestaurangen gjordes planerna upp. Duran fick igenom att bli heltidsanställd, trots att MFF hade gjort upp planer för att han på deltid skulle arbeta inom skolan. Eric Persson skulle kontakta styrelsen för besked. Det vill säga sig själv. Antonio Duran kunde gå ut i den gråslaskiga malmöitiska kvällen som tränare för den finaste klubben i fotbollsvärlden.
När säsongen tog sin trevande början 1964 infördes ett paradigmskifte av sällan skådat slag inom den svenska fotbollen. Det sprangs, det lärdes ut taktiska finesser som 4-2-4- spelet, det infördes krav på näst intill renlevnad.
Medicinen som han skrivit ut verkade fort. MFF tog snabbt kommandot i serien. I Intertotocupen blev det storsegrar mot mycket starka lag. Det var mödan värt att plågas i Pildammsparken.
Manegen var krattad för att äntligen ta guld igen efter alla dessa år.
I en serie med tvåpoängsregler ledde MFF med hela åtta poäng när fem matcher återstod. Vad som sen hände är känd, tragisk MFF-historia. Förlusten i sista matchen med 0-3 mot IFK Norrköping, men framförallt att Djurgården vann med 4-1, där det sista och för guldet avgörande målet kom till på klart feldömd straff.
Det blev en ny skånsk vinter. Det blev än hårdare träning. Nu skulle det ske. Nu var året 1965. Och skedde gjorde det med besked. När guldet firades i festlokalen på MFF-stadion var det sjätte gången som pokalen hamnade där den hörde hemma. För Duran var det den första, men den första var det framförallt för trotjänaren Prawitz Öberg, som äntligen fick sitt hett eftertraktade bevis på sin storhet.
1966 blev året då Granström och Bosse försvann till Tyskland, men ´67 var det åter dags för Duran och MFF att lyfta segerbucklan.
Antonio Duran avslutade sin MFF-karriär med ytterligare två guld ´70 och ´71 innan han tog över i Djurgårdens IF.
Själv såg jag åtskilliga träningar på Durans tid. Såg hans totala hängivenhet. Inte en minut av okoncentration. Han ställde samma krav på sig själv som på sina spelare. Han refererade ständigt till matchsituationer och tillät inget nojs från ens det mest meriterade stjärnorna. Och meriterade spelare fanns det gott om, de flesta förädlade av Antonio Duran. Under hans tid fanns i klubben spelare som Prawitz, Bosse, Krister, Elmstedt, ”Tejpen” Granström, ”Lill Kick”, Swahn, ”Klumpen”, ”Puskas”, Szepanski (som var den spelare som hade svårast att ställa upp på Durans moraliska krav), Curt Olsberg - ja, ett perpetuum mobile av namn som får håren att resa sig av vällust.
Jag såg också åtskilliga reservlagsmatcher på Durans tid. Även där var inlevelsen nästan självförbrännande. Han var som sammanvuxen med fotbollen och klubben.
Duran levde för laget, för lagets bästa, även om många kanske tyckte att han överskred gränserna för vad som kunde krävas. Det hände att han reste sig från matbordet om någon spelare drack en öl till maten. Han kunde till och med ha synpunkter på vad som skedde mellan lakanen. Han hade ingen förståelse för att även en Duranfostrad MFF:are kunde känna att lusten blev för påträngande och därför föll för frestelsen strunta i givna avhållsamhetsdirektiv. Till och med skadade spelare såg han som möjliga myglare, även om de var gipsade från topp till tå.
Men inget av hans krav bar elakhetens tryne. Allt skedde med klubbens väl och ve som målsättning. Han krävde den totala uppoffringen under den korta del av livet som fotbollen har sin aktiva tid.
Antonios största besvikelse var då MFF mötte AC Milan i EC-cupen. Efter 2-1 hemma (som nog borde ha varit 3-1) blev MFF totalt bortdömda och trakasserade på San Siro av domaren och ”tjuven” Roger Machin.
Antonio Durans sista match för vår klubb blev en cupmatch mot Åtvidabergs FF. När en förlupen boll nådde honom bakom sidlinjen visade han prov på spansk teknik genom att utföra ett nummer som drog ner kvällens och matchens längsta och mest välförtjänta applåd.
När han lämnade vår stad kunde han se tillbaka på fyra mästerskap och två andraplaceringar, där endast ett mål skiljde till guld och ytterligare ett stort silver. Ett fullständigt fantastiskt facit, även om spelarmaterialet var lika fantastiskt.
MFF har (enligt mig) haft fyra riktigt stora tränare. Samtliga avantgardister som inte gick i osynliga koppel efter sina läromästare. Som vägrade, och var starka nog att inte följa John, utan ta egna avsteg mot nya mål:
Kalman Konrad var tränaren som förebådade den ungerska czardas som senare skulle förtjusa en hel fotbollsvärld. Handplockad av Eric Persson, vem annars.
Bob Houghton var det taktiska snillet som delade upp fotbollsnationen i två läger. Många avskydde hans sätt att se på fotboll. Men Malmö FF spelade EC-final.
Roy Hodgson var trollkarlens lärling, som parfymerade, ornamenterade och förgyllde maestro Bobs intentioner
Antonio Duran ägde samtliga dessas egenskaper och var inkarnationen av den perfekta tränaren
1975 drabbades Duran av en allvarlig hjärnblödning. Ingen trodde att han skulle överleva, men ingen hade räknat med hans enorma vilja. Överlevde gjorde han under många är därefter, även om vissa funktioner var nedsatta.
Men så kom budet som nådde oss den 12 januari 2009.
I Åkersberga slutade ett stort hjärta att slå den elfte i årets första månad. De långa och mörka dagarna kring helgerna är ofta skördetid. Antonio Duran lämnade livet, men kommer alltid att finnas kvar i våra minnen.
******************
För de som vill läsa mer och utförligare om Antonio Duran rekommenderar jag varmt två böcker från vilka jag friskat upp mitt minne.
Borta bra - himma bäst av Kent Olofsson och Olle Svenning.
Blått ett lag av Mats Weman.
