Mördarnas viagra
Om supportrar, samhörighet, viagra, impotens och avsked.
Den mellan Halmstad BK och IFK Göteborg.
Bredvid mig stod en man i trettioårsåldern. Snaggat hår som skulle dölja att han börjat bli flintskallig (tänk Fredrik Ljungberg 2006 + trettio kilo) och en klassisk Fred Perry-piké av himmelsblå färg under hans stora svarta kanadensiska gåsjacka.
Jag ogillade honom. Han var en sån inskränkt, trångsynt och känslokall människa när han diskuterade politik med sin kompis. Jag kommer inte ihåg exakt vad det var de pratade om, men jag tror det var något med hemlösa och hur man skulle behandla de. Det är oviktigt i sammanhanget egentligen.
Jag var fördomsfull som fan. Kanske hade mina fördomar rätt också. Jag tänkte att han hade något ekonomjobb någonstans i innerstan. Han körde antagligen en Audi i tjänsten eller privat. Han söp säkert till rejält under midsommar och var en sådan som om tio år skulle kalla yngre tjejer för ”gumman” eller ”lilla du” och nypa de på rumpan. Har han en sekreterare kommer han säkert med smådiskreta och oanständiga förslag till denna unga och rädda stackars tjej som inte vågar sätta sig upp mot den här tvättäkta alfahannen. För några år sedan när han var strax under trettio, fortfarande hade hår och var singel och precis hade fått sin första saftiga lön från företaget bjöd han säkert ut sina vänner en kväll på stan. Efter ett par linor kola känner de sig som kungar av stan. Han står på toppen av världen. När han går ut ur toaletten där han snortat kliar han lite extra runt näsan, inte för att det behövs utan så att de andra på krogen ska se att han minsann är sådan där. Visa respekt. Här kommer kungen av stan.
Tillbaka till matchen. Höiland rusar in en straffretur.
Jag hoppade runt, kramade min kompis och skrek för allt jag kunde. Jag blev helt apgalen. Tänk dig en apa som skriker för fullt och hoppas runt och slår sig själv för bröstet. Ungefär så.
Sedan vände jag mig åt andra hållet och såg den här mannen som jag ogillade stå och skrika ut sin glädje. Han vände sig mot mig och skrek i min riktning. Vi fick ögonkontakt. En form av ögonkontakt där vi inte bara kollade varandra i ögonen utan även pratade med varandra. Det var ett utbyte av tankar. Vi var överens.
Vem fan bryr sig om allt annat utanför stadion? Här är vi, minuter ifrån ett sm-guld. Inget annat än glädje och lycka betyder något.
Vi omfamnade varandra i ett väldigt manligt, men ändå ohämmat glädjefullt sätt. Han vände sig sen om och kramade en annan också. Jag fick plötsligt någon över mig och tappade fotfästet, men det gjorde inget. Jag reste mig snabbt upp, vände mig och kramade henne istället. Det var ren fotbollskärlek. En offentlig glädjeorgasm som alla delade. Så osvenskt.
Året därefter försvann det. Impotensen slog till både på plan, i ledning och på läktaren. Glädjeyttringarna var starka, men hade alltid en underton av ”avadådå” och överdriven kaxighet. Viljan fanns där, men den ville inte resa sig.
Någonstans här förvandlas den här hittills helt sanna berättelsen till fiktion.
Några år senare lämnar jag sängen mitt i en iskall vinternatt. Jag lämnar min flickväns trygga famn och går iväg. Jag tar bilen och åker till min läkare. När jag stiger ur min bil skiter jag i att stänga av motorn. Förardörren får även den vara öppnen, musik spelas upp från den dyra stereoanläggningen och mina ord drunknar i ett ös från högtalarna. Det enda jag hör mig själv säga i det ödsliga villaområdet är:
”-Ge mig sex tusen viagra-piller”
Doktorn kollar konstigt på mig. Han ber mig vänta och går långsamt iväg. Efter några minuter kommer han tillbaka med en karta av någon form utav medicin. Det är bara ett piller kvar, resten är använda. Jag koller på de tomma urgröpningarna och kollar sedan upp på doktorn igen.
Jag vänder om, går tillbaka till bilen och lyssnar klart på låten.
När jag går in på Swedbank Stadion tre månader senare är det med ett viagrapiller i fickan. Jag får ner den med ett glas öl innan avspark och därefter går snällt till min plats på Roys hörna och väntar.
Sedan exploderar jag.
.............................................
I wanna stand up, I wanna let go
You know, you know - no you don't, you don't
I wanna shine on, in the hearts of men
I wanna mean it form the back of my broken hand
Detta är mitt farväl till den här extraordinärt magnifika redaktion och hemsida. Det är nu dags att lämna supportrarnas trygga famn, veckla ut mina vingar och försöka flyga ut någonstans i jättarnas värld.
Vi ses på Nya Malmö Stadion!
