Framgång genom stolthet
Himmelrikets senaste tillskott till redaktionen, Simon Pålsson, undrar om det är möjligt att känna stolthet över vårt nya stadion. Har de ekonomiska intressena gått för långt?
Korta nickar som hälsningar, ett och annat handskak och några rättar till sina strumpor. MFF står i spelargången under Swedbank Stadion, och utanför dånar supportrarnas sång upp mot den ljuvliga vårhimmelen. Det är premiär, och MFF agerar regerande mästare, flerfaldiga sådana till och med.
Lagen tågar ut inför proppfulla läktare, och som vanligt är öset enormt vid klackens sektion och vid ”Roys Hörna”. Den sedvanliga hymnen väller ut ur högtalarna, och hela Swedbank Stadion sjunger ståendes med – och överröstar bakgrundsmusiken. Precis som vanligt är sektionerna där klacken håller hus pyntade till max, med ett stiligt tifo, massor av himmelsblå flaggor och de permanenta hyllningsbanderollerna till alla SM-guld och MFF-legender...
Stoltheten får gåshuden att bli som en knottrig heltäckande matta över hela kroppen, och rysningarna längs ryggraden att bli väldigt påtagliga.
Jag rycker till, och vaknar upp ur drömmen.
Att vi anländer till den kommande säsongen med en ny toppmodern arena har antagligen ingen missat, men att vi redan nu håller på att sälja själen ur den är det nog få som har koll på. Att en arena har en själ kan låta fånigt, men tänk dig för, vad är det som gör en match på Anfield så mycket mäktigare än en match på Ullevi? Kvalitén på spelet är naturligtvis oändligt mycket bättre på Anfield, men det är definitivt inte den enda skillnaden. Den eldande sången, det fruktansvärda öset och de traditionella sångerna är ju det som egentligen gör upplevelsen så mäktig - det är det som får håret på armarna att resa sig och det är det som övertygar en om att återigen betala biljetten för ytterligare matcher.
Redan i spelargången på Anfield gör sig traditionen sig påmind, med den klassiska skylten: ”This Is Anfield”. När spelarna når änden på spelargången möts de av den klassiska ”You're Never Walk Alone” som sjungs ut från över 40000 stående fans strupar. Stor stolthet från läktarplats, stolta spelare och en väldigt stolt Steven Gerrard iklädd kaptensbindeln. Ett starkt lag, en god coach i kombination med denna stolthet är huvudingredienserna för Liverpool i deras jakt på framgångar. För med stolthet kommer framgång.
Det förskräckliga är att vi redan gör fel. Dessa fel kan komma att förstöra stoltheten till stadion, redan innan känslan har skapats. För det första har namnet på arenan blivit Swedbank Stadion, ur rent ekonomiskt syfte dock. Ett företagsnamn på en arena, hur stolt kan du som supporter vara över en arena med ett sådant namn? Dessutom regnar det av företagsloger, finare restauranger och VIP-sektioner, vilket förminskar antalet vanliga platserna drastiskt och som får en att undra var fokus ligger, på business eller på oss supportrar? Att man också sålt ut annonsplatserna på räcket vid klackens sektion gör möjligheterna till banderoller minst sagt begränsade, vilket betyder att det blir ännu svårare att skapa en tradition och en stolthet med det nya stadion.
Det gäller att ta vara på det tillfälle som vi nu har. Vi står här med en rykande fräsch arena. En arena där vi börjar om på noll. Vi har chansen att starta våra egna läktartraditioner, skapa en stolthet för det nya stadion och att ta tag i läktarkulturen som står och väger. Satsa på hymnen, som med rätt engagemang från supportrarna kan bli en mäktig ingrediens på arenan. Ge klacken utrymme för tifon, banderoller och flaggor. Ta chansen och skapa en mäktig läktartradition, vilket bidrar till stolthet – vilket i sin tur renderar i sång och stöd från fansen.
Det gäller att bevara vår läktartradition, men först ska vi skapa den. För att citera vår nytillträdda kommunikationschef Per Welinder: ”Framgång når vi genom stolthet!”
