Ungdomarnas iver skadar dem själva
De senaste åren har mängder med ungdomar lockats av chansen att komma till klubbar utomlands. Få har lyckats, desto fler har kommit hem rejält stukade.
När AC Milan 1949 köpte Gunnar Nordahl från IFK Norrköping blev han förste svensk någonsin att bli såld till utlandet, tillika Sveriges allra första utlandsproffs. Händelsen är en av svensk fotbolls viktigaste milstolpar, det var då man började vidga sina vyer och inse att fotboll skulle kunna anses som ett yrke värt att försörja sig på.
Sedan den allra första svenska utlandsförsäljningen har utvecklingen gått i rasande takt, och de senaste 50 åren har hundratals mer eller mindre exceptionella svenska fotbollsspelare prövat lyckan utanför Sveriges gränser. Nu för tiden har du fotbollsspelare som ditt yrke även när du spelar i Sveriges högsta divisioner, och i andra ligor i andra länder rör det sig om enorma lönesummor.
När en spelare varit på väg utomlands har många passat på att lufta sina åsikter, framför allt för ett par decennier sedan. Då ansågs en spelare svika sitt fosterland och dess liga när han valde att flytta utomlands – och i stort sett ingen tog det steget utan att först spela ett par år i ett allsvenskt lag. Och definitivt var man både färdigutbildad och vuxen innan något sådant ens kom på tal.
Men tiderna förändras, och att bli värvad av någon utländsk klubb är inte samma grej som det var förr i tiden. Att hoppa över Allsvenskan för att direkt ta steget ut i Europa mot större pengar och tyngre titlar är heller inget som får ögonbryn att höjas. Dessutom börjar det bli vardagsmat att unga talanger som knappt gått ut grundskolan erbjuds kontrakt med klubbar – ofta engelska. Jon Jönsson, Marko Mitrovic och nu senast Filip Pivkovski är alla unga fotbollstalanger som valt att ta första biljetten till drömmen – att nå utlandet.
För Jon Jönsson blev det stora problem, med hemlängtan och svårt att anpassa sig. Törsten efter att få ta steget ut i Europa har blivit alldeles för stark, den brinnande längtan efter att tjäna pengar har tagit över det sunda förnuftet. En utländsk klubbs namn förblindar spelaren, vem kan tacka nej till ett miljonerbjudande från Chelsea?
Det håller inte att vi tappar spelarna i så pass unga år. Både spelaren, klubben och svensk fotboll tappar på det i längden. I många av fallen har spelaren kommit hem igen, med svansen mellan benen, efter att inte ha lyckats acklimatisera sig och på så vis inte utvecklats enligt planen. Då har år av viktig träning gått till spillo, och i värsta fall har en talang gått i graven – alldeles i onödan.
En av Sveriges, Europas och hela världens bästa spelare någonsin – Zlatan Ibrahimovic – är en av dem som visade tålamod. Han stannade, trots att flera klubbar var och ryckte i honom, kvar i Malmö ytterligare en säsong, utvecklades och är nu som bekant en av världens allra bästa spelare. Om han hade stuckit tidigare, hade han varit lika bra som idag? Gav den extra säsongen i Malmö Zlatan extra mognad och andra viktiga egenskaper som gjorde att han klarade av proffslivet bättre, eller hade han kunnat utvecklats på samma sätt om han hade stuckit direkt när han fick chansen?
Vi är alla människor. En människa behöver närhet, trygghet och stabilitet. En femtonåring som packar väskorna och beger sig ut i stora vida världen för att spela med Blackburns ungdomslag är dömd att misslyckas. Den vanliga vardagen grusas, tryggheten med familj och kompisar ersätts av ett nytt land, med ett annat språk och en annorlunda kultur.
Vi måste övertala våra ivriga ungdomar. Vi måste få dem att inse vilka nackdelar en flytt innebär. De måste ha tålamod. Karriären som ligger framför deras fötter är förhoppningsvis lång. I slutändan är det ändå spelarens beslut, och klubbarna kan inte göra mer än att försöka förmå dem att stanna hemma i trygga Sverige