Niklas Skoog- en riktig MFF:are
Vår man i Motala tar farväl av en av en årtiondets främsta spelare.
En gång var det någon som sa till mig att riktiga MFF:are lämnar aldrig Malmö. Han syftade då inte bara på fotbollsspelare utan även på supportrar. I hans värld var jag en svikare, ett hobbyfan som innerst inne inte satte det egna laget framför allt annat. Jag kan inte säga att jag håller med honom, tycker jag är lika mycket MFF:are fastän jag är bosatt någon annanstans. Men visst, om jag någon gång tvivlar på mitt eget engagemang eller får ett plötsligt behov att hävda min passion så kan jag alltid sträcka på mig och nämna att jag växt upp ett stenkast från Malmö Stadion.
Ett stenkast bort, där ligger Lorensborgsskolan. Där gick jag mina första skolår, där tog jag mina första lärdomar och lärde mig livets första läxor. Där, i fröken Maj-Lis klass och där, på lilla skolgårdens fotbollsplan fick jag också mina första riktiga kompisar.
På samma sätt som man kan blicka tillbaka och minnas forna drömelvor och älta legendariska laguppställningar tänker jag ibland tillbaka på det gäng som under några år i mitten av 1980-talet dagligen sprang fram och tillbaka över den inrutade asfalten. Sammansättningen var densamma som i alla andra lag man följt med kärlek; en mix av lirare, grovjobbare och ledargestalter. Alla gav järnet, även om rastklockan bara tillät oss att förverkliga oss själva tjugo minuter i taget. Alla var individer, alla var profiler.
I min klass gick Lucien, vars pappa var från Spanien. Det var ”Lusse” som lärde oss att ropa Arriba! varje gång vi erövrade bollen. Johan var den som kunde springa hur länge som helst utan att bli trött. Han bodde tvärs över gatan, på andra sidan Hallingsgatan. Det var han som fixade boll efter att skolan slutat och personalen gått hem. I samma kvarter bodde André som var stor och stark och hade det hårdaste skottet. Det var han och jag, tillsammans med Jared, som en hel sommar gjorde harmlösa rökbomber av salpeter och socker. Jared kom till Sverige från Filippinerna precis i starten av årskurs tre. Han var decimetern kortare än de flesta, men klarade sig ändå bra på fotbollsplan genom att vara snabbast av alla.
Själv var jag den typen som helst av allt ville vara med men utan att egentligen kunna tillföra något. Jag var fumlig med bägge fötterna, långsam i sidled och klumpig i djupled. Hade jag inte varit så bollrädd hade jag varit given som målvakt. I stället fick jag röra mig i en egen zon, långt bort från både det egna och motståndarmålet. Tänk er en Gattuso, fast helt utan styrka och aggressivitet. Sådan var min spelstil, typ. Mina ansträngningar ledde sällan till något annat än inkast för det andra laget.
Enda gången min medverkan verkligen satte prägel, var den gången jag hade tagit av och lagt min jacka intill det egna målet. Den låg så lyckligt att den stoppade en boll och räddade mitt lag från släppa in en neslig kvittering strax innan rasten tog slut. Närmare känslan av att bli matchhjälte kom jag aldrig.
Min motsats var Magnus. Han hade en bollbegåvning som märktes vare sig det handlade om fotboll, gränsbrännboll eller rundpingis. Magnus kunde dribbla, skjuta och ta emot bollen så där snyggt med undersidan av foten. Han och jag var länge bästa kompisar men idag är det nog femton år sedan vi hördes av. Jag vet att han bor i Australien nu, men vet inte riktigt varför vi tappat kontakten. Detsamma gäller de andra killarna i klassen. Jag antar att det är så bara, en naturlig del av livets gång. Kompisar kommer och går medan minnen består. Detsamma gäller himmelsblå fotbollsspelare.
DVD-summeringarna av säsongerna 2002 och 2004 är de två mest spelade skivorna i mitt bibliotek. Under de första åren av det nya millenniet var det en fröjd att följa Malmö FF. Även efter Zlatans avsked fortsatte laget att glänsa och underhålla. Spelare som Majstorovic, Höiland och Yngvesson kom fram och erövrade alla himmelsblå hjärtan. Det surrades ordentligt om spektakulära personligheter som Grahn, Sypniewski och Elanga. Idag kan jag inte minnas något negativt från de åren. MFF var magiskt då, med en magi som både hördes från läktaren och syntes på planen. Det lyste om spelarna, både av sydsvensk glädje och av malmöitisk kaxighet. Som en röd tråd i general Prahls lagbygge, från den spretiga samling som nyss tagit sig upp ur Superettan och fram till det guldvinnande kollektivet fanns en spelare framför andra. Hans namn var Niklas Skoog.
Året var 2001 när han blev en del av den finaste fotbollsfamiljen. Om Zlatan var föreningens viktigaste försäljning någonsin så visade hans ersättare sig vara kanske den bästa värvningen i modern tid. Det känns som han hann göra 1000-talet mål efter ankomsten, i själva verket är den korrekta siffran 97. Antalet euforiframkallande framspelningar borde vara det fyrdubbla.
Jag minns gärna hur han inom loppet av en vecka och i princip på egen hand förnedrade både Helsingborg och Hammarby med stora siffror. Lika gärna kommer jag ihåg det tjusiga 1-0 målet mot Örebro borta 2004. Kommer jag någonsin igen få uppleva ett sådant, näst intill telepatiskt, samarbete som det mellan Skoog och den idag inte lika populäre Ijeh?
Vi sjöng sånger och gjorde honom till vår superstar. Han svarade oftast med att göra mål. Trots att han sedan länge hade vanan inne verkade han alltid bli lika glad över ett fulländat avslut, oavsett betydelse eller motstånd. Hans målgester levererades alltid med ett brett leende, med en lycka som inte gick att betvivla.
Under den senaste säsongen har jag många gånger känt att det är just det som saknas i Malmö FF, den sanna glädjen över att spela fotboll, göra mål och tillhöra världens finaste fotbollsförening. De spelare som bär på sådan glädje och stolthet är de spelare som till slut vinner fansens odelade uppskattning. Det var många som från början gormade över den goe göteborgarens fysik och kostvanor, men senare omvändes till att prata i lyriska termer om Allsvenskans bäst bolltäckande bakdel. Skoog verkade länge lida av ett dåligt humör i motgång och samlade på sig onödiga kort, men de flesta förstod efterhand att de många varningarna var en konsekvens av en alldeles formidabel vinnarskalle.
Även om han då och då betett sig grinigt på plan, så har han alltid beskrivits som truppens spexare och stämningshöjare vid sidan av gräset. Historierna är säkert både många och roliga. Själv har jag skrattat mest åt tv-bilderna från guldfesten 2004, där den nyblivne medaljören ska provdofta segervinet och skakar på huvudet istället för glaset. Klassiska bilder från en klassisk kväll.
Det blev häromdagen klart att Niklas Skoog spelat sin sista match för Malmö FF. Det känns inte oväntat, men ändå lite sorgligt. Men jag antar att det är så bara, en naturlig del av livets gång. Spelare kommer och går, minnena består. Och minnena är många… Lycka till i framtiden, Niklas och tack för matcherna, målen och vinsterna. Tack för alla skratt, alla jubel och ett särskilt tack för den där straffmissen. Riktiga MFF:are lämnar aldrig Malmö? Skitsnack, Niklas Skoog är utan tvekan en av de riktiga, vart han än tar vägen.