Camp Tapas: La ley del Deseo, eller - en tribut till Staffan Tapper
Dag 2 är snart till ända. Staffan Tapper och Gianfranco Zola står i fokus.
Staffan Tapper är för evigt en hjälte. Var man med i laget som gick till Europacupfinal 1979 är man en hjälte. Punkt. Bara att vara på samma hotell som honom är stort för mig. Han representerar en viktig del av MFF-historien, en framgång som jag aldrig lär få uppleva igen. För hur mycket jag än hoppas att Malmö FF en gång ska ta sig långt i en europeisk cup kan jag inte lura mig själv att tro på det. Man kan lura sig själv till mycket, men att en Champions League-final är realistisk är inte realistiskt.
Så att vårda historien är viktigt. Lite som med barndomen. Det gäller att hitta gottebitarna och suga på dem och sedan acceptera att man aldrig blir barn igen.
Jag springer på Staffan titt som tätt. Bor man på samma hotell är det inte så märkligt. Jag skulle vilja sätta mig ner med honom och prata minnen. Inte intervjua honom, inte ställa frågor som kräver svar, bara sitta och lyssna på hans berättelser. Vågar jag fråga honom? Jag är ändå inget annat än en för honom rätt okänd människa. Så jag drar mig för det.
Det är inte ju många människor som jag bländas av. Varför tvekar jag? Helen frågade idag om jag inte tycker det är häftigt att gå här med spelarna och se dem träna, äta, spela dataspel i receptionen; bara hälsa på dem. Och det är klart att det är. Bor man som jag långt ifrån Malmö är det ingen självklarhet att springa på Daniel Andersson eller Jimmy Dixon på stadens gator. Men även om det är häftigt, och jag inser verkligen hur privilegierad jag är som får vara här i Marbella, så går inte pulsen upp mer än några snäpp när jag står och tittar på en träning.
Men med Staffan är det annan sak. Han är så stor del av min barndom, han och Bosse och Roy och Tore och Puskas och de andra, och har präglat den mycket. Präglat mig som person. Så mycket att jag idag sitter här och skriver den här texten en sen måndag kväll i ett lite kylslaget Marbella. För utan Staffan Tappers medverkan hade jag kanske idag varit supporter till IFK Göteborg och jag inser när jag skriver den raden vilket fruktansvärt öde det hade varit.
Så när jag idag tog modet till mig och bad om en pratstund och han stannade in med ett leende och undrade vad jag ville, och jag frågade om han kunde… host, ville… host, var sugen på att prata 1979... kanske… och han sa javisst; lyckan var gjord.
Tills han efter någon halvminut börjar orma sig och vrida på kroppen och förklara att han är så vansinnigt nödig att han måste gå till sitt rum. Kanske senare, säger han, och springer uppför trapporna till sitt rum.
Kvar står jag, och jag tror det var Herkules Ulf Nilsson som undrade varför jag såg så rörd ut. Det blev inget långt samtal, men kanske senare…
*********
Dagens…
… skobyte: Några minuter in på dagens träning lämnar Miljan planen och springer till sin bag för att byta sina nya sponsrade Puma-skor till sina gamla invanda av icke-Pumamärke. Vad skulle Puma sagt om det hade varit match?
… kommentar: ”Hoppas han fick en armbåge i huvudet” (undertecknad till Nisse efter att Dixon på dagens eftermiddagsträning legat kvar en bra stund efter en kollision. Det bör poängteras att jag hoppades på en armbåge i huvudet i stället för ett knä ur led, men de som stod runt omkring oss kan ha misstänkt mig för att vara allt annat än en MFF-supporter).
… lycka: När Hulken fick syn på Gianfranco Zola på träningsplanen bredvid den MFF värmde upp på fick han en så salig uppsyn att jag var rädd för att han skulle börja tungomålstala. Efter autografen kom han (Hulken alltså, inte Zola) tillbaka till mig med vad som såg ut som en liten tår rullandes nerför kinden.