Camp Tapas: Ett samtal med Greger och Dahan
Två personer i Malmö FF:s ledarstab som inte alltid får så stort utrymme är sjukgymnasten Rickard Dahan och massören Greger Andrijevski. Himmelriket träffade dem och samtalade om träningen, skadorna, Marbella och Sydafrika samt var gränsen går för hur nära de vill ha varandra.
Himmelriket (HR): Vad skiljer ert arbete åt? Ni jobbar väldigt nära varandra.
Rickard Dahan (RD): Det är som du säger att vi jobbar väldigt tätt. Arbetsfördelningen i laget ser ut som så att John (Phillips) sköter den friska träningen medan jag har huvudansvaret för rehabiliteringen av de skadade och deras styrketräning. Greger hjälper till på båda hållen i gråzonen där. Han sköter styrketräningen för de skadade som är på väg tillbaka. Sen så delar vi på massage och behandlingar.
HR: Har John avlastat er mycket?
Greger Andrijevski (GA): Absolut. Det är en extrem skillnad, måste jag säga. Han sköter verksamheten ute på planen, det som handlar om uppvärmning och nerjoggning. Det har blivit mycket enklare för oss. Innan var det ibland lite halvpanik; var jag inne med nån av killarna och körde styrketräning och Rickard körde rehab med nån annan hann man knappt färdigt med det, för man visste att man var tvungen att ge sig ut och köra nerjoggning. Nu sköter John allt det så det är en stor, stor avlastning.
HR: Är det alltid roligt att gå till jobbet?
RD: Det är ett fantastiskt roligt arbete vi har, men det är också som vilket jobb som helst. Det är en vardag där också. Vårt jobb är väldigt förknippat med resultat. Man måste hela tiden vara beredd på att göra sitt jobb och prestera. Men det underlättar väldigt mycket när det går bra och flyter på. Så är det i vilket företag som helst som är framgångsrikt. Men visst, vi är oerhört privilegierade som får syssla med det vi tycker är allra roligast.
GA: Samtidigt är det fruktansvärt frustrerande när det inte går bra heller. Man sitter på bänken och kan inte påverka nåt och man lider med killarna. För man vet att pressen är jävligt stor i Malmö. Det spelar liksom ingen roll att man går ut och säger att vi har som mål att komma 5-6 nånstans. Killarna kämpar och gör vad de ska, men tyvärr räcker det inte alltid till. När man har varit iväg och kommer hem klockan 2 på natten och ska upp nästa morgon och köra från hemmet i Landskrona, och man har fått duktigt med stryk i arslet kvällen innan, då är det inte så jäkla roligt.
HR: Nej, ni har inget vanligt 9-5-arbete?
GA: Det är lite det som är problemet med fotbollen. Vi jobbar varje dag i stort sett. Det är inte som ett vanligt jobb; låt det bli fredag nu, man tar en after work och så är man ledig lördag och söndag. Så är det aldrig nånsin.
HR: Finns det spelare som kommer och ber om massage, inte för att de egentligen behöver det, utan för att de tycker det är skönt? GA: Inte så ofta längre. Det händer när de känner sig sega eller att musklerna är trötta. Men vi har inte så många lyxlirare i laget.
HR: Vad tycker ni om det här träningslägret nu när det börjar lida mot sitt slut?
RD: Det är fullgott kan man säga. Alla planer är kanonbra, vädret är superbra, hotellet alldeles utmärkt. Ur rehabsynpunkt är det dock inte helt optimalt, för här är ingen utrustning att tillgå på hotellet. Man har inte allt samlat på ett ställe. Vi har poolverksamhet här och gym där borta på träningsanläggningen. Det finns mer att önska när det gäller den biten.
HR: På skadefronten kanske det har varit ett förhållandevis lugnt läger?
GA: Både och. Det kan vara värre men vi försöker vara väldigt försiktiga med våra spelare, vi chansar inte med dem. Det innebär att vi har inte haft jättemånga skador.
HR: Hur ser en normal arbetsdag ut för er på ett läger som det här?
RD: Det börjar med att vi har en genomgång på morgonen där vi kollar av hur folk mår, ser hur många som är tillgängliga för träning och vad de kan göra i träning. Sen är det frukost följt av behandlingar innan träningen startar. Därefter är det planering av träning och rehab för resten av dagen. Det är behandlingar mellan träningar och på kvällen. Där är hela tiden något att göra för oss att göra.
GA: Det är åter det som blir nackdelen när man har en bussresa till träningsanläggningen. Ur vår synpunkt hade det varit mycket enklare om vi hade haft träningsplanerna runt hörnet, då hade vi haft gym och pool i närheten.
RD: Vårt jobb är väldigt mycket logistik. Det handlar mycket om vem ska göra vad, på vilken plats, vem som ska göra det med dem, vilka faciliteter som ska utnyttjas, och få det att gå ihop. Vi kan inte planera det kvällen innan utan det beror på hur spelarna känner sig på morgonen, som avgör vad de kan göra under dagen.
HR: När ett läger utvärderas, vad betyder era åsikter?
GA: Nada. (Skratt)
HR: Har ni varit med MFF på något läger som varit optimalt ur i stort sett alla aspekter?
GA: Det är tveksamt om vi har varit på något sådant läger, inte där allt från mat och boende till planer och rehabfaciliteter har varit perfekt.
RD: Utan tvekan har det bästa träningslägret varit Sydafrika för några år sen.
GA: Ja, det håller jag med om.
HR: Det i Thanda 2006?
GA: Just det.
RD: Upplevelsen där uppväger allt annat. Där var inte en boll med och vi gjorde rätt mycket med det lilla gymmet som fanns där. Men platsen var fantastisk, helt enkelt.
GA: Ja, det handlar ju också mycket om att knyta ihop gruppen. Det måste vara så att spelarna får slappna av lite också när man åker iväg så här. Det är fotboll i stort sett 24 timmar om dygnet 11 månader om året. Går det bra är det inga problem, då gillar man att se varandra varje dag. När det däremot går sämre spyr man till slut på varandra. Alla de här runtomgrejerna kan vara oerhört viktiga, att koppla bort fotbollen vissa dagar och göra annat. Bara att få lite sol som vi får här är sjukt viktigt.
HR: Så 14 grader och regn i Marbella hade inte varit en hit? Här finns inte så kollosalt mycket att göra på hotellet eller i omgivningarna.
GA: Absolut. Jag läste att veckan innan vi åkte var Kalmar här och spelade en match. Det var 11-12 grader och ösregn. När du kommer tillbaka till hotellet kan du bara sitta på hotellet. Humöret sjunker och allt känns bara tråkigt.
RD: Sen har vi två också en väldigt stor social roll i det hela. Både på hemmaplan, men inte minst här.
HR: Det märks. Ni bägge är väldigt nära spelarna, inte bara på träningar utan även på fritiden.
GA: Det måste finnas en distans till tränaren. Visst ska man kunna skämta med sin tränare, men det får inte vara på en lägre nivå. För oss blir det lite annorlunda. Vi står nånstans mittemellan, det är vi som försöker förmedla hur gruppen mår och så vidare.
RD: Men det är en väldigt fin balansgång, för vi måste agera som ledare och ha ett ledarskap, samtidigt som vi ska ha en närhet till spelarna.
GA: Precis.
RD: För det skulle inte fungera om de inte har respekt för vår professionalitet.
HR: Finns det spelare som har problem med den balansgången?
GA: Nej, det tycker jag inte.
RD: Och skulle nån ha det så får de höra det med en gång.
HR: Ibland ser man det ene av er stå med en spelare och köra enklare bollövningar i rehabsyfte, en annan gång är det den andre…
RD: Är det svårare teknikövningar får jag ta det.
GA: Vi försöker underlätta för varandra, så är det. Rickard är den som jag träffar mest i mitt liv, han är den som jag tillbringar flest timmar med varje dag. Han är som min kärring, eller fru, eller vad man nu ska kalla det.
HR: Om vi lämnar årets läger därhän och bara som hastigast pratar lite om framtiden. Hur ser det ut för er del i det nya Stadion? Bättre lokaler, antar jag?
RD: Det ser väldigt bra ut. Vi har fått vara med från start och ganska så omfattande få vara med och planera alla våra utrymmen. Gymmet och rehabrummet ser helt fantasiskt lovande ut. Vi är väldigt nöjda med det.
GA: Sen att vi kommer att få varsitt rum också så jag slipper se Rickard hela tiden; det kommer att bli en sån glädje.
HR: Kommer det att finnas en pool för isbad också?
RD: Vi har beställt en stor varmvattenjacuzzi, bad och så ska vi försöka ha hopfällbara isbad.
HR: Avslutningsvis: Det finns en bild på dig, Greger, tagen på en strand i Sydafrika där du sitter på en häst. Hasse Mattisson lade upp den på sin dåvarande blogg och skämtade rätt friskt om den, och den har blivit smått legendarisk…
GA: Min dotter höll på att rida då och jag tänkte att jag måste komma upp på en häst för att visa henne. Men jag kan berätta att då var jag inte speciellt tuff. Ett par hundra meter ska jag väl kunna rida, tyckte jag, men vi var iväg hur länge som helst. Jag hade ont i ljumskarna nåt så in i helsike efteråt. Men bilden var okey.
HR: Då fick du väl ljumskmassage av Rickard efteråt?
GA: Nej du, där går gränsen.
