Vägen till München:
Euforisk seger i svinkyla
En för lös bakåtpassning, två straffar, en osannolik tremålsskytt, och en snödriva. Vad blir resultatet? Jo, 4-1 och en semifinalplats i Österrike.
Det var en jävla vinter 1979. Snön yrde och Skåne korkades igen som sällan förr. Det var den värsta vintern sen kriget påstods det och Katastrof Karre slog igenom på riktigt, själv gick jag sista året på Borgarskolans gymnasium. Det var svinkallt o vi frös.
Jag var 17 år, spelade bas i ett band, tillbringade lördagsnätterna på danspalatset Erikslust, tisdagar och torsdagar på Kroksbäcks Idrottsplats i Västra Klagstorp Boif, resten av veckodagarna i skolan. Det var alltså ett fullständigt normalt liv jag levde.
Att Malmö FF var i kvartsfinal i Europacupen var å andra sidan mycket onormalt även om laget hade gjort stordåd i enskilda europeiska matcher. Framförallt var man alltid svåra att slå på hemmaplan.
Men det var något med Malmö FF de här åren. Det var inte det att de spelade den mest ögonfägnande fotbollen, det var mer att man hade bestämt sig för att vi ska fan i mig vinna. Och hade man gått och lagt sig så hade man gått och lagt sig.
Nu stod jag alltså och frös på Malmö Stadion när vi låg under mot Wisla Krakow. Underläge dels efter första matchen i Polen men också för att planen var lite blöt och geggig på grund av den presenning som hållit gräsmattan fri från snö. När det yrvakna gräset fick se Malmö Stadions elljus och känna kölden bita blev det lite löst i kanterna. Därför rullade inte Roland Anderssons bakåtpassning som den skulle mot Janne Möller utan den snappades upp av en polack. Han satte bollen. Nu var vi tvungna att göra tre mål för att gå vidare. Det såg med andra ord dystert ut.
Som om inte det räckte hade vår bästa spelare klivit av med knäskada efter 30 minuter. Istället för Bosse Larsson befann sig unge Kent Jönsson inkastad som mittback i sin, dittills, viktigaste match. Fast i det lag som Bob Houghton byggt upp var kollektivet alltid större än individen så laget fungerade ändå. Men vi låg som sagt under.
In i handlingen klev en kantig, envis, sturig, tjurig och ettrig Puskas Ljungberg, en man som alltid ansett sig vara bäst oavsett vad andra tyckt. Han var inte elegant, men han var en effektiv mittfältare som ofta skrämde skiten ur de allsvenska motståndarna med sin tuffhet och hårda spelstil. En spelare som på ett sätt personifierar det Malmö jag minns från 1970-talet. Det omdömet gäller både laget och staden. Vi var inte granna, flärdfulla och eleganta men vi var bäst.
Dramaturgin var perfekt. Ett hopplöst underläge kräver en oväntad hjälte för att leda sina kamrater mot räddningen. Det här var Puskas stora ögonblick på jorden och troligen därefter också.
Det som skedde var fullständigt osannolikt. Först 1-1 av Puskas på straff, sedan 2-1 av samme Puskas på nick, därefter satte Tore Cervin 3-1 på en målvaktsretur efter en patenterad Roy Andersson frispark, i matchens sista minuter 4-1 på straff igen. Puskas Ljungberg har fullbordat ett hattrick och Malmö FF vänt matchen. De drygt 12500, som börjat ge upp men ändå stannat kvar på Malmö Stadion efter polackernas ledningsmål, trodde inte sina ögon.
Stämningen hade gått från djupaste missmod till fullständig eufori på 23 minuter. Det var som att åka den värsta berg- och dalbana som går att tänka sig. Första målet väckte hopp, andra målet strödde bensin på elden och 3-1 målet gav en fullständigt osannolik känslostorm hos oss på ståplats. En i publiken tog mig i famn och kysste min kind efter att Tore Cervin satt trean. Medan han stod i snön och jublade stod jag i kylan och torkade saliv. Jag hade aldrig sett karln, vare sig före eller efter den matchen.
Även på sittplats var stämningen magisk. Sidan om en av mina kompisar satt en dövstum man. Med varje MFF mål blev han allt mer och mer högljudd, för att när Tore Cervin gör 3-1 stå upp, fäkta med armarna och med öppen mun vråla ut sin dövstumma glädje. Det var nog också en av de första gångerna jag hört ordentlig sång från mer än några enstaka. Vi sjöng för att hålla värmen, av glädje och av stolthet.
Så här 30 år efteråt är den matchen ett av mina allra finaste MFF-minnen. Om man på något sätt kunde konservera ögonblick och få ta med sig dem dit man ska när livet är slut så skulle jag ta med mig känslan jag hade när jag gick hem den kvällen.
Den var alldeles, alldeles… underbar.
