Resa mot gemensamt mål
Tre proppfulla tågset med nästan 700 personer på väg mot Göteborg en ganska tidig lördagsmorgon. En salig röra av helt olika människor men alla med ett gemensamt intresse och med samma drömmar och mål för dagen: Tre poäng till Malmö FF! Ganska coolt egentligen.
På vägen upp till Göteborg läste jag i en aftonblaska där man frågat de allsvenska lagens supportrar vad som skulle bli häftigast i premiären. I en av de lite mindre klubbarna svarade den ansvarige: ”Tja, vi kommer att våra några på plats i Trelleborg. Jag och min flickvän ska dit, sen har jag hört att två till ska ner.” Vilken annorlunda verklighet mot den vi lever i. Det är härligt att vi är så många! Och vilket privilegium att vi har MFF Support med ett gäng eldsjälar som lägger ner massor av tid och engagemang på att ordna det så bra som möjligt för oss medlemmar. Allt var serverat och klart för oss: De hade fixat tåg till Göteborg och transport med spårvagn till Hisingen, stått uppe halva natten och brett baguetter och ordnat med ett prima uppladdningsställe nära Rambergsvallen, puben Whoopsi Daisy. Stort tack till er allihop! Jag hoppas verkligen att allt gick som det skulle och att vi skötte oss så att vi får chans till fler såna här resor.
Chartrade spårvagnar stod redo utanför centralen i Göteborg
Redan på stationen i Eslöv möttes jag av en hel del folk i MFF-halsdukar, och väl framme på Malmö Central kryllade det av MFF:are i varenda vrå kändes det som. En varm känsla spred sig i hela kroppen och jag kände verkligen att nu är det äntligen dags, nu är premiären nära! Jag hade inte lyckats få med mig något resesällskap, alla skulle se matchen hemma eller köra bil till Göteborg. En del kompisar undrade om det inte skulle kännas konstigt att åka ensam men i ett sånt läge gäller det att ta vara på situationen – reser man ensam är det lättare att ta sig i kragen och prata med folk som man kanske aldrig pratat med annars. Som mannen (vars namn jag tyvärr glömde fråga efter) som med inlevelse berättade om hur han som barn såg sin första match 1948 på Gamla IP, liggande bakom målet. Han och en av hans vänner reser numera på premiärmatchen varje säsong sedan många, många år tillbaks. Jag kunde fått veta ännu mer om honom om MFF hade vunnit med 0-2 vilket var mitt tips. Då skulle mannen nämligen bjuda mig på middag lovade han, men nu gick jag miste om den chansen. Hallå Malmö, skulle det vara så förtvivlat svårt att pilla in en boll till?
Resan upp började ganska lugnt. Folk käkade frukost, läste sporttidningar, drack medhavda drycker av olika slag och snackade såklart en himla massa fotboll. Borde MFF ha byggt Swedbank Stadion större? Vem av våra unga spelare kommer att slå igenom i år? Hur bra är våra nyförvärv? Är truppen totalt sett bättre i år än i fjol? Hur kommer spelarna att klara pressen att gå in till första matchen på nya Stadion? Är Whoopsi Daisy inte ett lite fjolligt namn på en sportpub? Efterhand som resan gick vidare och mer drycker konsumerades blev stämningen i vagnarna högre och toaköerna allt längre. Klacksångerna började klinga efter en knapp timme – det började med ”Ett skott, ett mål…” men efter hand så blev det mindre och mindre rumsrent. Ibland känner man sig verkligen väldigt tjejig i fotbollssammanhang. Nåväl, efter 2 ½ timmes resa rullade vi in på Göteborgs Central.
Hitta Waldo! D.v.s. hitta en man i randig tröja. MFFare och några Häckensupportrar värmer upp.
Det känns lite ledsamt att fotbollssupportrar i allmänhet fått så dåligt rykte genom åren. Många tror tyvärr att vi alla är ute efter att ställa till bråk. När jag gick ut från Göteborgs Central hörde jag ett par bakom mig diskutera vad det var för folksamling som kom gående och efter ett par gissningar säger de: ”Nej det är ju sånt där j-a fotbollspack”. När vi kom fram till Hisingen och gick mot puben såg en del av dem vi passerade riktigt rädda ut, vilket ju känns för sorgligt, när man bara är där för att ha roligt! Men som tur är tänker inte alla så. Väl framme på torget och puben Whoopsi Daisy stod jag i solskenet och njöt i fulla drag av hela atmosfären då en dam kom fram emot mig. Jag laddade för ta emot en utskällning eller i alla fall gnäll över att vi störde, men hennes ansikte lystes upp av ett stort leende, hon tog mig i armen och sa på klingande göteborgska: ”Gud vad härligt att ni kommer hit och lyser upp vårt tråkiga torg. Det är så roligt när det är fotbollsmatcher. Ha nu riktigt, riktigt kul!”
Och kul hade nog de allra flesta, en del kanske till och med lite för kul. Jag är övertygad om att det fanns en och annan som efter alltför mycket innanför västen inte såg mycket av matchen. Det känns för mig som ett konstigt sätt att roa sig på en fotbollsresa, men alla är vi olika. Hur som helst var stämningen på puben och torget skönt avslappnad och det var verkligen en perfekt dag för fotboll med strålande solsken. Riktigt kul var det att se att vi delade puben med ett litet gäng Häcken supportrar, Whoopsi Daisy är ju faktiskt ”deras” pub. De försökte tappert dra igång sina egna sånger, blev snabbt överröstade av oss, men de gav inte upp utan fortsatte att sjunga.
Marsch från torget till Rambergsvallen.
Inte heller på läktaren under matchen hade Häcken supportrarna någon chans mot oss himmelsblå. Det var ett härligt flagghav på vår läktare på långsidan och klacken höll igång med sånger matchen igenom. Det satt långt, långt inne men till slut fick vi fira en seger! Det var mycket glädje och minst lika mycket lättnad. Vi som stod på kortsidan såg ärligt talat inte mycket, dels på grund av att Rambergsvallen är en ganska usel arena och dels på grund av att man hade solen rakt i ögonen, men det spelar mindre roll så här i efterhand. Det som räknas är självklart att vi fick med oss 3 poäng från premiären.
MFF-dominans på läktaren vid namn "Babord".
I spårvagnarna på väg tillbaks till tåget stod glädjen minst sagt högt i tak och det sjöngs och skrålades så det nog hördes över hela Göteborg! Festandet fortsatte såklart också på centralen och på tåget hem mot Malmö. Själv kände jag självklart också en enorm glädje, men samtidigt gick luften också på något sätt ur mig när all spänning släppte. Ett lugnare firande var mer i min smak och jag smög mig in till ett par bekanta som hade hittat platser i första klass och satte mig ner och njöt i lugn och ro. Tänk så mycket kortare och lättare en hemresa blir efter en seger!
Glada MFFare intar Centralen i Göteborg efter segern.
Tre tågset, med nästan 700 människor på väg hem en lördag kväll efter att det gemensamma målet uppnåtts: Tre poäng till Malmö FF! Väldigt coolt faktiskt.
