Vägen till München: "Vem fan är Prohaska?"
I morgon är det 30 år sedan Malmö FF spelade den första semifinalen, borta mot Austria Wien, på vägen till Europacupfinalen i München. Staffan Tapper berättar om matchen, om en unik comeback och om känslan att var så nära det hägrande målet.
Efter att i kvartsfinalen ha slagit ut Wisla Krakow med sammanlagt 5-3 väntade nu Austria Wien. Idag, 2009, är det inget lag som får motståndarna att flämta till av skräck, ett öde man dessvärre delar med Malmö FF, men 1979 var österrikisk fotboll på en helt annan nivå. Det gällde landslag såväl som klubblag.
Om polackerna i Krakow hade varit segervissa inför mötet med de svenska mästarna var det ingenting mot hur spelare i och anhängare till Wien-laget såg på matchen. Mellan Austria och en final stod elva himmelsblå halvamatörer som gått alldeles för långt för sitt eget bästa, resonerades det. Att finalen den 30 maj i München skulle ha ett österrikiskt lag på planen stod utom alla tvivel.
Men då hade man inte räknat med att de ”elva himmelsblå halvamatörerna” inte på något vis såg sig slagna på förhand, utan tvärtom med gott självförtroende gick ut och krympte ytor, försvarade sig och jagade livet ur chockade österrikare.
– Även om Austria Wien var ett bra och känt lag på den tiden var det inget motstånd som direkt skrämde oss, säger idag Malmö FF:s nuvarande lagledare Staffan Tapper. Vi tyckte att möjligheterna att gå vidare till final var stora, helt klart. Men samtidigt minns jag att det kändes nästan overkligt, att här var vi i semifinal med Malmö FF. Bara två matcher ifrån finalen i den största europeiska cupen…
Som vanligt innan laget skulle ut och utföra 90 minuters hårt arbete hade tränaren Bob Houghton satt sig på en massagebänk i omklädningsrummet med spelarna omkring sig. Också som vanligt, minns Staffan, var det inget utöver det vanliga som yttrades av engelsmannen.
– Vi hade allting klart när vi gick ut till en match. Under fem års tid hade vi hållit på med taktik och strategier på våra träningar, så vi visste precis vad vi skulle och inte skulle göra under en match.
För varje match under vintern och den begynnande våren hade MFF blivit allt mer sargat. Bosse Larsson blev tvungen att operera sitt trasiga knä, Roy Andersson kände av sitt onda knä och Anders Puskas Ljungberg hade insjuknat i feber. Men Roy spelade ändå, på Puskas plats bredvid Staffan på innermittfältet. Roys plats i mittförsvaret togs av Krister Kristensson, som efter ett halvårs frånvaro kommit tillbaka till denna match, övertalad av Bob Houghton.
Det är inte utan att man undrar hur tankarna gick innan matchen, med några tongivande spelare borta och en som spelade med smärtor.
– Förutom att vi kunde rollerna i laget var vi alla spelare som hade spelat länge ihop, säger Staffan. Att vi nådde så långt 1979 grundade sig mycket på just det, att vi hade spelat så många år tillsammans. Vi hade en oerhörd rutin. Vi hade mött lag som Milan och Bayern München under årens lopp, och även om vi hade åkt ut mot dem, kände vi ju ingen som helst nervositet eller rädsla för ett lag som Austria Wien. Vi upplevde en sådan trygghet inom truppen att några skador inte spelade så stor roll.
Var det någon skillnad att ha Roy vid din sida på mittfältet i stället för Puskas?
– Vi spelade ungefär som landslaget gör idag, med två innermittfältare. När den ene gick fram täckte den andre bakåt. Det var inte så att jag hade en speciell roll och Puskas en annan, utan vi härjade rätt så fritt där. Sen var vi förstås olika spelartyper. Puskas var en mer fysisk spelare än vad jag var. Men vi kompletterade varandra utomordentligt. Roy gick in och gjorde det jättebra på Puskas plats. Så nej, det var ingen större skillnad.
Så det var bara för honom att gå in och ta Puskas plats som om han aldrig hade gjort annat?
– Ja precis.
Dessutom var alltså Krister Kristensson tillbaka.
– Ja, han kom tillbaka på ett unikt sätt. Han hade ju slutat i MFF och skulle varva ner och bli spelande tränare för Trelleborg, om jag inte minns fel. Han hade ännu inte spelat någon match för dem för att kunna spela för MFF i Europacupen om det behövdes. Hans långa frånvaro var inte särskilt märkbar i och med att han hade spelat så många år med oss, och det var därför inga konstigheter vare sig för honom eller för oss. Men bara att han orkade, framför allt mentalt, är beundransvärt.
Och så kom han in i laget och blev lagkapten med en gång.
– Nej du, det var jag som var lagkapten. Jag vet att det sägs att Krister, när han kom tillbaka, blev erbjuden och tackade ja till att bli kapten igen. Men så här var det: Bosse Larsson var lagkapten och sen stod jag på tur efter honom. Så när Bosse skadade sig blev jag kapten. Krister fick frågan av någon om han ville ha bindeln nu när han var tillbaka i laget, men han svarade att ”nej för fan, jag ska bara spela den här matchen”.
Märktes hans långa uppehåll?
– Nej, det tycker jag inte. Han märkte nog det mer själv i så fall. Men han bör ju ha varit rätt trött. (Skratt)
Krister Kristensson var en spelare som inte var lätt att imponera på. Under presskonferensen inför matchen fick han frågan hur han, som gammal och mer eller mindre pensionerad fotbollspelare, skulle kunna stoppa Austrias stora stjärna Herbert Prohaska.
– Krister svarade lugnt ”vem fan är Prohaska”, skrattar Staffan 30 år senare. Det blev stora rubriker i de österrikiska tidningarna efteråt förstås. Men Krister visste nog inte vem Prohaska var. Han brydde sig aldrig om vilka spelare som han mötte, han gick bara in och gjorde sitt jobb. Efter matchen sa han att han fortfarande inte visste vem den där Prohaska var.
– För mig är den inställningen unik, fortsätter Staffan, att inte bry sig om vem motståndaren är.
Att matchen slutade 0-0 var ett inte helt rättvist resultat, menar Staffan. Malmö FF var framme i en hel del farliga målchanser, medan Austria inte tilläts skapa mycket.
– Vi var duktiga på att spela ett kompakt försvarsspel, lite som Sverige spelade mot Portugal i VM-kvalet häromsistens. Men skillnaden var att Austria inte fick några avslut alls. Ju längre matchen gick kände vi att detta kommer vi att klara av. Om de hade haft fem avslut i stolpen hade kanske känslan varit annorlunda, men nu var vi säkra på att vi hade en väldigt stor chans att klara av detta hemma på Stadion. Det var den känslan man hade när man lämnade Praterstadion efter att domaren blåst av matchen.
Han fortsätter:
– Jag var oerhört trött efter matchen. Det tog lång tid innan man fått av sig kläderna och kommit in i duschen. Men snacket om hur nära vi var finalen kom igång väldigt snabbt. Tankarna på matchen om fjorton dagar ersatte snart den här matchen som vi nyss hade spelat. Vi visste att gjorde vi bara ett mål på dem skulle vi vara klara för München, för Austria skulle inte klara av att göra mål på oss. Inte en chans att de skulle göra det.
*******
I morgon, på själva årsdagen, kommer en intervju med Krister Kristensson.
*******
Egna minnen från semifinalen mot Austria Wien? Eller kanske någon kommer ihåg något annat från den här tiden rörande MFF? Berätta gärna i kommentar-fältet nedan.