Gästkrönika: Kärleken till ett lag
Gästkrönikören Hanna Madsen skriver om kärleken som övervinner allt, kärleken till ett fotbollslag - kärleken till Malmö FF.
En klok man sa en gång till mig att ”Kärleken består men föremålen växlar. Vänner har man för livet.” Han har rätt, för inom kärleksförhållanden finns inga förbehåll eller löften. Ibland kommer livet i vägen.
Men varje regel har ett undantag och i även så i detta fall, men det handlar om fotbollskärleken. Den enda riktiga, livslånga, turbulenta och alldeles ljuvligt villkorslösa kärleken. För man kan inte ändra sitt hjärta, sin själ, sin tro. Det lag man föds till, det laget blir man hos livet ut.
För hur ska man kunna byta? Man har ju upplevt så mycket tillsammans; eländiga träningar på grus i pisseregn, bortavinster, hemmaförluster. Ständig förnyelse, nya tränare, nya spelare. Nya matchtröjor. Man går igenom detta, med sin fotbollsfamilj. Amor Vincit Omnia.
Alla de där andra som står runt träningsplanen en tisdagsförmiddag. De som vet. De som kan. De som levt i det här förhållandet längre än man själv kunnat knyta sina skor. De som pratar om Eric Persson, Hövdingen. De som slänger sig med namn på spelare från de senaste tre generationerna. De som minns Ingemar Erlandssons alla 473 matcher och kommer ihåg Zlatans allsvenska måldebut 30 oktober 1999.
De som kan laguppställningen på alla guldmatcherna. De som vet hur det är att älska, i snålblåst och hagel. Jag tror att fotbollsfamiljen är något av det största man kan tillhöra, där finns en gemensam respekt och självklarhet mellan alla dessa älskande supportrar. I alla åldrar. Det är genuint.
Men jag måste ändå reservera mig och säga att det kan ta tid innan man finner rätt. Sitt eget lag. Ibland kan man, av tusen olika anledningar, tro sig vara exempelvis Kalmar-supporter (som skribenten Mats Weman). Men det ska få ta tid för en människa att hitta sina egna vägar. Att fela sägs ju vara mänskligt.
Att vara envis är nog något väldigt skånskt, kanske rentav malmöitiskt. Inget annat lag kan ha så många supportrar som så envist förnekat sitt lag, som vi. Supportrar som i ung ålder sneglat mot AIK och DIF. Supportrar med rötter i Göteborg och allt vad det innebär. Supportrar som inte hittat rätt förrän de fått sitta vid en MFF-match och känna sin puls slå högre än någon annan gång. Vi är fotbollens Judas. Men det löser sig, för vi är MFF:are och vi hittar alltid, ALLTID, rätt till slut. Jag kan bara citera en vän: ”Livet är ett arbete och svårast av allt är kärleken…”
Jag hoppas, personligen, att nya Stadion blir som ett kärlekspiller. Jag tror att vi alla behöver bli nyförälskade igen någon gång då och då, var man än står i ett förhållande. Och det nya stadion ger i alla fall mig fjärilar i magen…
Det är inte bara en byggnad, det är en fallossymbol för vår klubb och konkretiserar vad vi vill uppnå. Lycka. Välgång. Vinst.
