Måndag morgon: Ser du, äntligen dags
"Du hör de första välbekanta tonerna av en hymn som du kan utantill vid det här laget. Du ställer dig upp och vart du än vänder blicken ser du att alla mangrant har gjort det samma."
Ser du, där till vänster om kvinnan i den vida klänningen, står några unga pojkar med halsdukar i en ljusblå kulör. De har stått där sedan några timmar och väntat. Vad kan de vara, 10-11 år gamla? De tittar på varandra och fnissar titt som tätt. Vid deras sida ser du tre tjocka män med varsin otänd cigarr i munnen och de är så tjusiga i sina höga hattar och långa rockar, svarta naturligtvis. Det verkar som om de diskuterar den vackra kvinnan med den vida klänningen. Om det är hennes fantastiska håruppsättning, den bystiga barmen eller den dekorativa klädseln i den ljusaste blå färg som skräddarna lyckades få fram, framgår inte. Men du tycker dig känna igen dem från gamla foton din farfar visat dig. Men då hade de kortbyxor och fotbollsskor i stället för dagens festklädsel.
Det är en högtidskväll, det förstår du där du sitter på en tidigare osutten stol. Människor överallt, ljudnivån är både hög och exalterad. Och fler fyller på allteftersom, alla är de glada och förväntansfulla. Tittar du till höger där borta, nej inte där, lite längre till höger, så märker du den guppande samlingen av hoppande och sjungande män och några kvinnor. De har tagit med sig flaggor med olika budskap, de har hängt upp banderoller. Hör du vad de sjunger om? Inte? Lyssna noga, så hör du. Om fornstora dagar, om ädla medaljer, om ett program på televisionen som heter Fotbollskväll. Hoppa om du älskar…
Din granne, som du inte känner igen från tidigare år, biter på naglarna. Hans tatuering på vänsterhanden kan tyckas lite skrämmande, men var inte orolig. Om någon timme kan du få en glädjekram av honom, ni kan hälsa på varandra på staden efter detta möte, du kanske snart får reda på hans namn. Hans andedräkt doftar svagt av alkoholhaltiga drycker, men en sådan här kväll kräver en konjak till kaffet, eller hur? Ha inga fördomar, min vän.
Du har längtat efter den här dagen så länge att du har tappat räkningen på hur många dagar det är. Allt du sett fram emot möter dig idag. Och idag är idag och det känns som om det inte kan bli bättre och så…
Du hör de första välbekanta tonerna av en hymn som du kan utantill. Du ställer dig upp och vart du än vänder blicken ser du att alla mangrant har gjort det samma. Inte många ansikten som du känner igen, men här och var ser du ändå gamla skolkamrater, en tidigare flickvän, någons morfar men du minns inte vems, är det inte din chef där borta förresten (han som alltid sagt att fotboll är för imbecilla), och minsann: en figur som du känner igen från tiden då du stod i klacken och sjöng, det är väl han som var capon och som nu jobbar på en kvällstidning? Och så förstås altmeistern, Carlo, där lite till vänster om dig.
Plötsligt hör du hur den tatuerade grannen börjar sjunga med i den välkända hymnen. Du gör honom sällskap. Och snart är ni några tjugotusen som håller tonen mer eller mindre, högt och stolt. Mannen som sjungit solo nere på gräsmattan förstår att dra sig tillbaka. En mäktig kör har tagit över hans uppgift och du har aldrig hört något vackrare än detta.
Härmed tror jag att jag tar och lämnar dig, min vän, så att vi kan ägna vår uppmärksamhet åt de kommande 90 minuternas fotboll. Det var roligt att träffas men viktigare saker väntar. Fast vem vet, vi får förhoppningsvis anledning att ses efter matchen för att dricka varandras segerskål. Men nu, nu börjar festen. Forza Malmö!