Sex och Jävligt offside: Behind the eel
Dags att summera veckan som gått igen. Inte helt oväntat hittar vi AM och DM i topp.
Agon Mehmeti (3)
Hoppade in och avgjorde mot AIK, handskadad i samma match, högvilt för media, halva Sveriges befolkning går och nynnar på ”Tunn som en rögad ål…”, åt rökt ål för första gången i MFF-TV och spelade från start mot Trelleborg med gipsad hand. Allt detta inom loppet av tre dagar. Klart han kommer etta på veckans lista.
Depeche Mode (NY)
Äntligen! Det har gått 3½ år sedan Playing the Angel, men nu är den nya skivan Sounds of the Universe här. Har inte hunnit lyssna tillräckligt mycket för att ge den ett betyg ännu, men bara det att den är här är nog för mig. Att Depeche Mode skulle hamna på veckans lista efter måndagens albumsläpp är troligtvis årets mest förutsebara händelse. Som sagt, äntligen!
Daniel Larsson (NY)
Hade jag varit högerback i ett allsvenskt lag hade jag bett om att få står över matchen mot MFF, för vem vill se ut som Sveriges långsammaste spelare när Sveriges snabbaste spelare bara sprintar förbi. Om och om och om igen. Har fått rykte om sig att vara en målsumpare, men styrkan han visade i söndags och kylan i avslutet ger honom (och oss) förhoppningsvis smak för mer.
Himmaborgen (2)
Trodde aldrig jag kunde bli kär i en byggnad, men nu har det hänt. Den är vacker, den är mäktig, den är kompakt, den har vårt Malmö FF, den är vår, vår himmaborg. Fick möjlighet att gå ner till planen innan matchen mot TFF och känna på gräset och se Stadion ur spelarnas horisont. Klacken sjöng, stämningen gick att ta på och jag stod bara där och tittade mig omkring. Och jag rös av välbehag.
Daniel Andersson (NY)
Evighetsmaskin, lagkapten och MFF:s viktigaste spelare. Stod över premiären, spelade nästan 70 minuter mot ÖIS och har därefter spelat alla 180 minuterna mot AIK och Trelleborg. Det långa skadeuppehållet märks det ingenting av, utan han håller samma höga klass som alltid. Jag är nästan stum av beundran.
Rehab-teamet (NY)
Med match var tredje dag får John P, Rickard D och Greger A göra skäl för både lön och kunskap i att ta hand om trötta och slitna fotbollskroppar. Om det ska bli fortsatta framgångar för MFF den närmaste tiden hänger mycket på dessa tre mäns skicklighet.
Jag har alltid gillat ÖIS. Inte så mycket att jag ser deras matcher eller pluggar laguppställningar, men det är en anrik gammal förening med en märklig förmåga att hamna i klorna på män med pengar som inte tycks vara riktigt, eh… rena. Gillade deras offensiva satsning med Allbäck och Santos, men på en vecka har bägge skadats. Inte heller kunde klubben tyvärr stå upp mot IFK Göteborg (hm, på tal om pengar…) i måndags. Jag hoppas det vänder för er, öisare!