Vägen till München: Jag sket i vem vi mötte
Det är idag trettio år sedan Malmö FF spelade semifinal mot Austria Wien på Malmö Stadion. I den matchen blev en respektlös Tommy Hansson matchhjälte med sitt 1-0 mål.
En mörk, dimmig, regnig och tradig höstkväll för cirka två år sedan stod jag öga mot öga med en legend. Det var på Malmö IP: s grusplan och visst hade han blivit lite rundare, äldre och en aning av grått gick att skymta. Men mustaschen satt där den brukade och det var den som avslöjade honom. Framför mig stod mannen som nickade Malmö FF till Europacupfinal. Han hade bollen och jag försökte ta den ifrån honom. Från sin mittbacksposition rullade han den lugnt och stilla vidare till en av spelarna på kanten och mitt korplag jagade förgäves.
- Det är fortfarande kul att spela, säger Tommy Hansson. Vi är ett gammalt kompisgäng som hållit på länge. Det blir tyvärr mer och mer sällan.
Kärleken till fotbollen var också anledningen till att Atleparken på Katrinelund i Malmö blev den plats där Tommy tillbringade det mesta av sin tid. Han och övriga småpågar i området spelade från morgon till kväll. Fotbollsintresset grundlades när pappan tog med honom till sina egna matcher med Bunkeflo.
I Tommys ungdom fanns det skolmästerskap med matcher mellan stans alla skolor. Malmö FF hade såklart scouter på de här matcherna. Där spelade även Tommy och det var så han upptäcktes som 14-åring. Det var i den vevan han lämnade BK Kick för de himmelsblå. Efter att Bob Houghton kommit till klubben blev han och tre andra lärlingsproffs och kunde träna fotboll på heltid. Det var 1976.
- Egentligen har jag Bob att tacka för allt, säger han. Jag kunde träna varje dag medan sådana som Bosse, Krister och dom andra hade vanliga jobb och tränade tre-fyra gånger i veckan. På träningarna stod jag mycket och nötte avslut, skott, väggpassningar och fasta situationer.
På den oundvikliga frågan om vem den bäste han spelat med är så kommer svaret med självklarhet - Bosse.
- Han var stark fysiskt och psykiskt och kunde spela var som helst. Buade publiken ut honom eller om motståndarna spelade hårt så blev han bara bättre. Han hade allt.
Den bästa du spelat mot då? säger jag och skojar; Bosse på träningen, kanske? Här blir Tommy tyst en stund och sen säger han att det är inte så många han kommer ihåg. Motståndarnamn var inget han brydde sig om eller la på minnet.
- Jag sket i vem vi spelade mot, säger Tommy. Det har jag alltid gjort.
Matchen på Stadion mot Austria Wien visades på svensk TV trots att Malmö FF inte precis var etablissemangets lag. Många var de tillfällen då tyckarna i riksmedia, och på Fotbollsförbundet, menade att Malmö spelade dödgrävarfotboll med offsidefällor som ständigt vapen.
- För något år sedan såg jag vår Europcupfinal på video. Vilken jävla fotboll, det var ingen rolig match, säger Tommy med ett kluckande skratt.
Men man var där. Något inget annat svenskt lag klarat av.
Sista hindret på vägen till finalen var alltså Austria Wien som man mötte på Malmö Stadion en solig kväll den 25 april 1979. I och med 1-0 segern var man framme vid det osannolika målet. Mycket tack vare Bobs idé om press och understöd.
- Det var det som gjorde att vi kunde hävda oss så bra, menar Tommy. Lagen på kontinenten spelade mer individuellt och var vana vid att motståndarna backade hem efter en bollförlust. Då kunde de lugnt stå och rulla boll i backlinjen. Men inte mot oss, vi jagade dem hela tiden. Det var väldigt annorlunda och det kunde de inte hantera.
Egentligen jobbar svensk fotboll fortfarande efter den filosofin som Bob införde och som förfinats av Roy Hodgson, Svennis och Lagerbäck. Det är press, understöd, mycket löpande och riskminimering som gäller. Problemet nu är att de europeiska lagen har lärt sig att hantera den typen av spel. Därför tror inte Tommy att ett svenskt klubblag kommer att nå finalen i Champions League inom överskådlig framtid.
- Det är egentligen fantastiskt att ha varit med om och svårt att greppa så här efteråt.
Spelstilen överraskade också Austria Wien som fick se sig infångat i den malmöitiska försvarssäcken under matchen i Wien. De liksom alla andra lag var överraskad och störda av Malmös taktik.
- Det var en massa löpande, säger Tommy. Men på ett sätt var det lättare än i allsvenskan. I och med att alla lag backade hem så hade man mer tid och drog man sin gubbe var man ren.
Visa av sina erfarenheter från övriga matcher och bortamatchen mot Austria Wien trodde Malmös spelare att det skulle gå att vinna hemma. Det var inget som sades utåt men ingen i det laget var särskilt rädd för några andra spelare eller lag.
I andra halvleks andra minut såg drygt 22000 åskådare Tommy Hansson gå upp och sätta pannan till bollen. Det var som oftast ett inlägg efter en fast situation, en frispark slagen av Puskas Ljungberg.
- I och med att Tore ryckte mot första stolpen fick jag en lucka och kunde gå upp ganska ostört. Och när bollen träffade pannan kändes det som att den skulle gå in. Deras målvakt stod lite fel och det räckte. Bollen seglade in i bortre hörnet.
Redan i halvtid hade man känt att matchen var på väg att tippa över till Malmös fördel. Efter ledningsmålet tog Malmö över mer och mer.
- Dom kom ingenstans och skapade ingenting. Det var snarare så att vi var överlägsna hemma och dominerade andra halvlek med bud på fler mål.
Efter slutsignalen blev det kaos och en enorm uppståndelse. Man firade med champagne i omklädningsrummet, jättefest på Kronprinsen och till det kom ett massivt mediatryck. På en nivå som de flesta Malmöspelare aldrig varit med om.
- Att vi skulle gå till final hade inte funnits på världskartan för andra än oss själva, menar Tommy. Och när vi väl gjorde det blev det hysteriskt. Jag hade själv tre reportrar som följde mig i hälarna en hel dag.
Att ett lag från ett litet land kunde gå till Europacupfinal var något mycket märkligt. De var amatörer som dessutom uppfattades som lite bonniga när de kom i sina jeans och t-tröjor till bortamatcherna. Lagen på kontinenten tog dem oftast inte på allvar.
- Vi tog en match i taget, liksom övriga Sverige och Europa. Alla tänkte hela tiden att nästa match, då går det inte längre. Men vi visste att vi var bra och att vi hade en fantastisk lagmoral, ett starkt lag, en bra taktik med god organisation och massor av ledare i laget. Bob, Bosse, Krister, Staffan och Roy hade en oerhörd vinnarinstinkt och ingen som helst respekt för andra lag och spelare. För Krister Kristensson som bara ser blått fanns det inga bra spelare någon annanstans än i Malmö FF.
En av anledningarna till att man slog ut Austria Wien och de andra lagen var just den inställningen. Det och att man hade en tydlig taktik.
- Det var alltid kollektivets seger över individen, menar Tommy.
-----------------------------------
Tommy är född 1956 och gjorde 190 matcher i MFF och 52 mål, varav två i Europacupen. Han blev svensk mästare 1977 och Tommy har även har sju raka seriguld med MFF: s reservlag. 1982 lämnade han Malmö FF och gick vidare till IFK Malmö, Lunds BK och Trelleborgs FF, numera är han tränare för Höllvikens lag i division 2, samma serie som IFK Malmö spelar i. Han föredrar spel på marken och fotboll från Premier League, därför att där tål man en smäll och att tempot är högt. Trots det menar han att Barcelona spelar världens bästa fotboll just nu.