Vägen till München: "Var det inte du som var uppe i snödrivan?"
Tore Cervin var en av dem som var med på hela resan till München. 30 år senare berättar han hur det gick till och beklagar det faktum att fyra tongivande spelare inte kunde spela finalen mot Nottingham Forest.
Han har gjort 258 A-lagsmatcher för Malmö FF. Det är en hel del. Tillräckligt många för att man som spelare näppeligen ska kunna hålla dem alla i minnet. Men några av dem sticker ut som oförglömliga. Himmelriket pratade om framför allt en av dem med den ena forwarden i det framgångsrika lag som tog MFF hela vägen till München: Tore Cervin.
Det är 30 år sedan som MFF tog sig till Europacupfinal. Känns det avlägset?
– Jag vet inte var åren har tagit vägen. De har bara runnit iväg.
Vi är dåliga i Sverige på att uppmärksamma och minnas våra idrottshjältar, sägs det. Men ni från det här laget är ständigt hågkomna och har en speciell plats i många himmelsblå hjärtan.
– Så är det, ja. Det snackas mycket om Europacup-resan fortfarande, var man än befinner sig; i Sverige och utomlands. Framför allt kanske för att vi var amatörer som gick till en final, det är enormt starkt. Vi tränade kanske tre dagar i veckan medan de andra lagens spelare var proffs.
Är det någon speciell match som folk vill prata om förutom finalen?
– För min del är det ju när jag sprang upp i snödrivan mot Wisla Krakow. Vi låg under men vann med 4-1 och gick vidare till semifinal. Det snackar folk mycket om. Jag var i Stockholm, på Medborgarplatsen, när det kommer fram en man som på bred stockholmska säger: ”Va fan, var det inte du som var uppe i snödrivan?” Hur han kunde känna igen mig efter så många år vet jag inte.
När var detta?
– Förra året. Men det har hänt många gånger att folk har kommit fram och pratat om snödrivan, och inte om att vi faktiskt vann matchen. Det är ungefär som med Staffan Tappers straff (VM 1974, reds anm.), som folk kommer ihåg honom för.
Det är bättre att bli hågkommen för en snödriva än en missad straff?
– Ja, jag tycker nog det. (Skratt)
Detta var i kvartsfinalen. Därefter följde 0-0 borta mot Austria Wien i den första semifinalmatchen. Returen hemma spelades inför drygt 22 000 åskådare. Vad minns du från matchen?
– Jag kommer ihåg att vi vann med 1-0 och att vi var väldigt svårslagna hemma på Stadion. Vi var organiserade och fulla av självförtroende. Vi gick till finalen efter en enormt stark laginsats och glädjen efteråt var fantastisk. Jag minns faktiskt inte så mycket om matchen mer än att Tommy Hansson gjorde målet.
Du och Tommy Hansson bildade anfallspar från kvartsfinalerna och framåt. Vad kan du säga om ert spel tillsammans?
– Vi jobbade väldigt bra tillsammans. Vi var bägge targetspelare egentligen, men jag var den som också skulle löpa mer på djupet. Jag var snabbare än Tommy.
Men det var som sagt Tommy som gjorde 1-0 vilket även blev slutresultatet mot Austria Wien hemma.
– Ja, det var han som gjorde det. Vi hade en frispark och vi snackade, Tommy och jag, om att jag skulle springa mot första stolpen. Det blev att vi drog isär försvaret och han fick bollen och kunde nicka in den.
Målet kom i början av andra halvlek. Var det lugna gatan fram till slutsignalen efter det?
– Nej, så kan man inte säga. Men vi var så bra organiserade att de egentligen inte skapade någonting, som jag minns det. Tvärtom hade vi fler chanser, jag hade väl någon bra innan jag bytte för kramp. Det var likadant som när vi mötte Dynamo Kiev. Vi var utspelade borta och spelade ut dem hemma. Vi var väldigt trygga på Stadion.
Var det svårt att koncentrera sig på Allsvenskan under den här tiden?
– Ja. Idag när jag tippar garderar jag alltid de här storlagen när de spelar i ligan, för man vet att spelarna medvetet och omedvetet har den europeiska cupmatchen i huvudet. Jag kommer ihåg att den allsvenska matchen precis innan vi skulle spela Europacup-finalen var lite svår att koncentrera sig på.
Hur tycker du att er prestation står sig i jämförelse med andra svenska fotbollsframgångar?
– Det är det största någonsin. Folk får säga vad de vill om IFK Göteborg, men det var ändå UEFA-cupen de vann. Det var skillnad på lagen som vi mötte och som de mötte, vi hade de allra bästa lagen att spela mot.
En del stirrar sig blinda på att MFF mötte Dynamo Kiev och Monaco med flera, och glömmer bort att dessa lag var den tidens storlag.
– Precis. Milan och Real Madrid var också med, men de blev utslagna. Dynamo Kiev hade ett kanonlag och Nottingham var Englands bästa lag. Nottingham vann ju Europacupen även året därpå. De var outstanding just då. Jag tycker det var samma prestation då som det skulle vara idag att gå till final, för då var det bara mästarlagen från hela Europa och inte tvåor och treor som det är nu. Och glöm inte i sammanhanget att vi som sagt var amatörer.
Och så var ni i final…
– Ja, och där hade vi våra fyra mest rutinerade spelarna borta: Bosse Larsson, Krister Kristensson, Roy Andersson och så Staffan Tapper, som bara var med första 20 minuterna innan han fick bytas ut på grund av en skada. Hade dessa fyra varit med tror jag vi hade kunnat ge Nottingham en rejäl match.
Kunde ni spelare tro att ni skulle gå hela vägen till final i den finaste cupen?
– Nja, inte från början kanske. Men när vi väl gick till kvartsfinal… Eller som vi sa till varandra, vi ska inte bara ställa ut skorna och känna oss slagna på förhand, utan vi ska kriga om det i varje fall. Vi var en lagmaskin där alla alltid gjorde sitt yttersta. Och det får vi tacka Bob Houghton för. Han fick ut hundra procent av varje spelare i varje match.