Malmös regista
"I Sverige är det på gränsen till kriminellt att utmärka sig enskilt i en lagsport. Fotboll utgör inget undantag." Så skriver gästkrönikören Stefan Zetterlund i en text om Zlatan, Labinot och vad de har gemensamt.
Han går under namnet regista i Italien, playmaker i England, distributeur i Frankrike och spelfördelare i Sverige. Fältherren, härföraren och strategen i en och samma skepnad. Han som begåvats med aningens högre intellekt vad gäller agerandet på den rektangulära gräsytan.
I Sverige är det på gränsen till kriminellt att utmärka sig enskilt i en lagsport. Fotboll utgör inget undantag, men likväl eftertraktas spelare som trasar sönder den schablonbild av hur en svensk fotbollsspelare ska vara. Typexemplet återfinns mitt i de ljusblåas rike i form av en viss Zlatan Ibrahimovic. Som svensk med en osvensk utstrålning retade han gallfeber på etablissemanget i nationen alltmedan Skåne, Malmö och Rosengård var, är och kommer ständigt att förbli de platser som för evigt kommer att älska honom. Med exceptionell talang och utomjordisk teknik blev han naturligtvis för stor för lilla Svedala. Han vinkade 2001 adjö till Malmö FF efter 16 mål på 40 spelade matcher. Jämte avskedet försvann även en stor portion allsvensk karisma som inte setts till vare sig innan eller efter 82,5 miljoners-flytten. AFC Ajax blev Juventus FC och sedermera FC Internazionale. Tanken om var SM-guldet hamnat 2001 om Zlatan stannat säsongen ut är förvisso hypotetisk, men den kittlar likafullt någonstans i bakhuvudet.
Men hur gärna vi än skulle vilja så går det inte. Det vill säga att placera ut elva stycken Zlatan på planen. Det är spelet alldeles för komplext för. Den stereotypa, förprogrammerade och efter taktiktavlan springandes icke-spelaren behövs i alla elvor. De som knappt omnämns i några sammanhang efter decennier av skitgöra och grovarbete, men som för den skull inte är värdefulla för sina respektive lag. Kombinationen flärd – estetik och knog – fulspel är alltid att föredra. Emellertid är framgångar för fotbollsklubbar bestående av enbart träben synnerligen lätträknade.
Någon ny Zlatan kan inte skymtas vid den ljusblå horisonten för låt oss vara uppriktiga: Att gud skulle vara så pass givmild att han begåvar ett och samma lag med ytterligare ett unikum vore ett självbedrägeri i den högre skolan. Men ett frö har ändå såtts. Och det planterades redan 1986. Någon som är lite utöver det vanliga. Någon som gör att lädret knappt kan bärga sig tills det är dags att få bli varsamt behandlad ute på planen igen. Någon som spelet faller så orättvist naturligt för. Bäst bevisat från huvudstaden den 16 april i år. På ett skrattretande uselt underlag där Sveriges landslag i fotboll huserar urskiljde sig det där som faktiskt kan vara tungan på vågen frampå höstkanten. Med både två och tre utföranden i samma moment fick han Råsundas potatisåker att likna den mest välklippta fairway. Vid 23 års ålder ter sig Labinot Harbuzi uppgiften mogen. Nämligen härförarens. De osvenska ingredienserna finns där redan, och säkerligen kommer historieböckerna fyllas med betydligt mer än Swedbank Stadions första målskytt.
Zlatan är Zlatan men Labinot är Labinot.