Ära och prestige
Vår man i Motala närmar sig derbyläge.
Tillbringade gårdagen med goda vänner och vackert väder i Norrköping. En eftermiddags flanerande i försommarvärme ledde så småningom till en uteservering där fötterna fick vila och törsten kunde släckas. Äntligen är de ljusa tiderna här, äntligen ligger regn, kyla och rusk bakom oss. En öl blev två, två timmar blev tre. Stress och måsten kopplades bort och ersattes av skratt och sommarplaner.
Strax innan klockan åtta passerade en man med raska steg. Han hade på sig shorts, en t-shirt och en FC Barcelona-halsduk. Minuten senare syntes en likadan halsduk på en annan man. Kort därpå dök det upp ytterligare tre halsdukar. Och två till, och tre till igen. En cyklist med Madrid-tröja och Rauls namn på ryggen susade nerför gatan ungefär samtidigt som det första målvrålet hördes från den närliggande puben.
Även i Norrköping, som är större än småstad men mindre än en storstad, är El Clasicó en angelägenhet. Även i en stad vars fotbollslag nyligen har gjort en lika kort som fiaskobetonad comeback i högsta serien har denna spanska ligamatch sådan lyskraft att den berör och engagerar.
Jag tvivlar på att någon av dem jag stötte på igår har svallande katalanskt blod i ådrorna eller är övertygade spanska rojalister. Kanske, men jag tror inte det. Ändå har jag ingen anledning att undervärdera deras intresse och inlevelse. Säkert har många tänkt på och levt med den där matchen i dagar, kanske veckor. Säkert är flera av dem fortfarande i ett lyckorus efter en magnifik seger, säkert är flera lika bedrövade idag efter en plågsam utspelning.
Varför? För att det är så bara. Några av oss trillar dit från början. Via fotbollsskolor, grusplansturneringar och Bustertidningar har vi lärt oss fotbollens väsentligheter och sanningar. Vi lär oss att spelare från Brasilien får sin teknik och sitt spelsinne med modersmjölken, att italienare alltid filmar och maskar och att engelsmän alltid spelar ärligt, regelrätt och är en stark fotbollsnation trots att de aldrig vinner en turnering. Vi lär oss att uppskatta våra egna blonda, starka och tunga försvarare och stolt kalla dem för vikingar medan mer kvicka, kreativa och irrationella spelare får nöja sig med epitetet osvenska. Allt detta hör till fotbollens inofficiella regelverk, liksom faktumet att mötet mellan FC Barcelona och Real Madrid alltid kallas för årets match. Det är så bara.
Lite i skymundan av de stora arenorna, de enorma prispengarna och namnkunniga trupperna finns Allsvenskan. Trots mindre resurser, sämre kvalitet och lägre publiksiffror är kärnan densamma. Alla lag jagar framgång, ära och prestige. Framgången är enkel att lokalisera, den finns i toppen av tabellen. Äran och prestigen är lite mer individuell, varje lag har sina särskilda antagonister. Det finns några matcher per säsong som är viktigare än andra och måste vinnas. Oftast är dessa matcher derbyn.
Flera gånger de senaste åren har jag känt mig lite blasé inför mötena med Helsingborg. Derby… Vadå liksom? Om guldet ska hem måste ju alla matcher vinnas, tre poäng mot Helsingborg är väl inte värt mer än tre poäng mot Brommapojkarna? Kanske har det med min egen bostadsadress att göra, hur mycket lokalrivalitet kan rimligen uppstå 40 mil hemifrån? Och Helsingborg med sin tunna historia och korta meritlista, varför hetsa upp sig?
Ändå händer det någonting när domaren blåser igång. Alltid, det är likadant varje år. Jag kan inte säga vad det beror på. Kanske att det blåröda matchstället mest påminner om en paraderande blåsorkesters? Är det fansens lystiga yt-tal som irriterar? Eller att spelare som bröderna Jansson och Daniel Andersson verkar så, så… störiga? På måndag kommer jag slippa den trion, men jag vet att jag kommer vara där jag brukar vara. Tillbaka i derbyläget, någonstans mellan hopp och förtvivlan i 90 minuter. Förväntansfull och segerviss när bollen är hos rätt lag, livrädd och nervös när de andra tar hand om den. Längtan över att sätta uppstickarna på plats är knappt lika stor som fruktan inför tanken på att få stryk av lillebror inför hela klassen.
Det är inte särskilt trevligt. Det är säkert direkt ohälsosamt. Ändå längtar jag dit. Det handlar om ära och prestige. Det är så bara.
