Fem snabba: MFF-DIF 2-1
Vår man i Motala jublar åt segern som satt längre in än den borde.
Frustrationen
Begav mig till stamstället i stan för att se Malmö FF köra över Djurgården. Framme i god tid lade jag handen på dörrhandtaget för att finna att det var… STÄNGT! ”Söndagar öppnar vi kl 15” informerade en skylt med hånfulla bokstäver. Aah, min match då? Tillbaks till bilen, in med sportradion, knaster, knaster… Icke! Ingen sport, bara Erik Blix som spekulerade kring vilken titel kronprinsessan Victorias blivande make kommer att tilldelas. Neeej, gör inte så här mot mig! Det är aldrig en bra grej att hänga på låset till krogen. Att ha en ordentlig anledning är ännu värre, tänkte jag.
Lättnaden
När stora visaren äntligen segat sig 30 hack framåt, kunde jag belåtet konstatera att Malmö hade tagit ledningen, trots min frånvaro. Kommentatorerna rapporterade om ett massivt spelövertag i himmelsblå favör och malmösångerna klingade ut från Tv-skärmarna och fyllde den i övrigt tomma restaurangen. Solen sken på Swedbank, och även min tillvaro fick ett nytt ljus. Härligt, tänkte jag.
Besvikelsen
Då seglade en hög boll in mot Sankans straffområde, Johan Oremo använde revbenen (mycket, mycket skickligt) och passade fram till kvitteringen. Jaha, tänkte jag.
Plusminusnoll-känslan
Utanför, ute i den normala världen, sken solen. Ännu en vacker våreftermiddag som höll på att försummas för ett fotbollslags skull. Ett fotbollslag, som inte ens verkade kunna besegra ett av seriens formsvagaste lag. Å andra sidan kunde man ju glädjas åt att de fortfarande var obesegrade hemma. Och måltorkan var äntligen över, enbart positivt förstås om man lyckas bortse att snittet fortfarande var lägre än ett mål per match. Det gladde också att se de vassa inläggen som avlöste varandra från både höger och vänster, men att det i boxen sällan fanns fler än en enda malmöspelare syntes dessvärre också. Varje bra sida verkar ha en dålig baksida. Typiskt för ett mittenlag, tänkte jag.
Glädjen
I pausen pratades det om att Wilton Figuereido inte alls varit med i matchen och inte i någon annan MFF-match heller, egentligen. De bägge experterna i studion, med anknytning till proffsiga och rutinerade Örebro respektive Brommapojkarna, var överens om att Wilton borde ha matchats in lugnare och mer försiktigt. Återigen satt man och tvingades ta del av hur övriga fotbolls-Sverige gottade sig åt Malmö FFs misstag och oförmåga. Men så… En situation och två skott senare förvandlades Wilton från målsumpare till matchhjälte. Så rättvist, så välkommet. Plötsligt var allt bara underbart. Labinots makalösa trollkonster, Daniel Larssons evighetsben, Sankans nyvunna självförtroende, Oferes likhet med en Red Bull-tankad helikopter och att sista bytet görs av Jiloan Hamad kändes så rätt. Tre poäng in på kontot, och det var rättvist. Idag var det roligt att hålla på Malmö FF, tänkte jag.
