Klackrader: Sång, svett och mål
Klacken tog revanch på sig själv och firade målen med blöta armhålor.
Skönt som sjutton att ståplats brukade allvar denna matchen. Tyckte vi höjde oss även om det finns mer att önska. Själv tycker jag det är bäst när man kan ta i ordentligt utan att höra sig själv, beror såklart på var man står, men ändå. Att hymnentexterna sen inte parerade med den verkliga sången är en annan sak. Och visst är raden ”stolt och stark” i högtalarna onaturligt lång och prålig, och inte är det på skånska han sjunger. Skulle föredra förra versionen eller en mindre operainspirerad.
Hur man själv upplever klacken beror ju såklart på var man står, kan tänka mig att första 15 är bra för alla, för att sen mattas ut. Kan vara att solen står på, men så ofta är det inte match att man kan stå mumlandes särskilt länge. Och var där inte lite märkliga starter för vissa ramsor? Framåt Malmö – Heja di Blåe kommer igång när vårt anfall är över och Djurgårdsmålvakten tar en halv minut på sig att skjuta ut bollen, och då tystnar vi?
Sen får man ju ge Djurgårdens klack att de blev vår första riktiga utmaning . Någon gång hörde man dem, men oftast var de armar som åkte fram och tillbaka, vad nu det betydde.
Fast vi har problem själva också. Ramsorna dör fort eller dränks i klappande. Jag funderade på om det är Redhawks-publiken som kommer till klacken med sitt klappande, nån annan läktarkultur finns väl inte på hockey? Ramsorna blir så upptrissade att stå inte kan parera och ännu mindre de på sjungande sitt. Lite som att man inte orkar sjunga med, men istället vill klappa.
Nåväl. Efter Wiltons mål vände jag mig om för att titta på storbildskärmen. Jag åkte tio år tillbaka i tiden när jag såg AC/DC på Ullevi, det var 30 grader varmt och nästan alla hade skinnväst. Tusentals armhålor larmade mig i huvudet och berättade vad publik, trängsel och sol betyder. Men jag ska inte klaga, hellre det än vinterjackor.
Det är förvånande att det är så förbannat rent på Stadion. Jag var inne på toaletten en vända, kom på mig själv att spotta snusen i pissoaren under tiden, men struntade i det för ingen annan gjort det. Så fortsätter vi!
Och så äntligen mål. Ett tag var jag rädd att vi skulle fastna i något Bajen-syndrom. Så länge någon tunnlar en motspelare eller dribblar två man så är man nöjd hur det än slutar. Vi borde ju såklart gjort fler, en annan dag hade vi vunnit med 4-1.
Och på söndag blir det tennis, Hammarby borta.
