Spelar Malmö rätt?
"Om Roland bara slutar flytta runt för mycket kommer laget till slut få sitt genombrott, spelarna kommer få sina egna ”Theo Walcott mot Kroatien”-matcher." Det skriver gästkrönikören Christopher Ogesjö.
Det har gått ett par dagar sedan förlusten mot Hammarby på Söderstadion. Vi förlorade mot ett lag som inte vunnit på Söder på hela säsongen och har sedan augusti förra året bara vunnit tre hemmamatcher, varav två har varit derbyn mot Djurgården på Råsunda. Hammarby har inte kunnat hävda sig offensivt sedan Petter Anderssons försvann och defensivt har det varit minst sagt svagt. 14 insläppta mål på 8 matcher och ett eget spel som bygger på en längre boll mot Davies som ska springa ifrån sin motståndare. Lägg till ett taskigt självförtroende, en del skador, en tränare som inte kan bestämma sig för en taktik och en klubb vars självbild helt saknar verklighetsförankring.
Fem av åtta motståndarlag hade besegrat dem tidigare och två andra kryssat, bara Djurgården har förlorat.
Det var upplagt för seger. Det var nästan läge för överkörning. Men så blev inte fallet. Malmö förlorade som första lag mot Hammarby på Söderstadion sen oktober och har de senaste sex matcherna i Allsvenskan bara vunnit en och förlorat hela tre. Dessutom har man bara gjort två mål sedan fjärde omgången mot Trelleborg hemma och båda kom mot Djurgården. Totalt fem mållösa matcher av sex och ytterligare en i cupen har lett till en sjätteplats i tabellen, fyra poäng ifrån målsättningen topp fyra.
Tongångarna hos fans och till viss del media är allt annat än positiva på en del håll. Det skriks och skrivs: Ändra spelsystem, spela rakare, man måste ha två anfallare på planen, vi måste värva nya spelare och guldet är borta. Innan vi dömer, innan vi skriker på förändring måste vi ställa oss frågorna: Vad som är felet? Vad beror det på? Hur ska det lösas på bästa sätt?
Problemet är tydligt, vi gör inte mål på våra chanser. Statistiken visar att under de senaste sex matcherna har Malmö skjutit 86 skott men bara 35 har gått på mål och ytterligare tre har gått i mål. Per match blir det 14,3 skott varav 5,8 går på mål, en träffsäkerhet på ungefär 40,6%.
Av skotten på mål går ca 9% i mål. Det är ett skrämmande dåligt facit med tanke på att det är D.Larsson, Wilton, Mehmeti, Ofere, Molins, Harbuzi och J. Durmaz som står för flertalet av skotten. Sett över alla sex matcher har vi bollen i snitt 57% av tiden med toppnotering mot Gefle med 68% och botten mot HIF på 47%.
Ser man till prestationen har den varit över förväntan. Varje år vill hälften av Allsvenskans lag vara spelförande, man vill kunna rulla ut sina motståndare och därmed vinna matchen. Men det är få som lyckas, svenska ledare och spelare är väldigt taktiskt skolade och klassiskt svenskt stabilt försvarsspel sitter i ryggmärgen hos samtliga spelare. Att rulla ut en sämre motståndare är därför något som få lag kan göra.
Elfsborg som ska ”jogga hem Allsvenskan” lyckas inte med det varje match, inte heller IFK och definitivt inte HIF. Men de senaste sex matcherna har Malmö spelat ut fyra motståndare ganska överlägset, HIF borta hade vi kontroll mot och vi hade spelövertaget stora delar av matchen, det var vår match. Borta mot Elfsborg på deras plaskvåta konstgräs bjöd vi upp till dans och i totalt 45 minuter (jag räknar minut 1-30 och ca 75-90) var vi väl så bra som Elfsborg. Vi hängde med i deras tempo och vi visade att vi verkligen kan lira boll.
Malmös resultatrad de senaste sex matcherna är inget upphetsande för oss malmöiter, men Roland tog över ett obalanserat lag, ett lag som slutat nia föregående säsong med underpresterande stjärnor, lågt självförtroende och ett spel som endast gladde motståndarna.
Förra säsongen mixtrades en hel del, mycket testades med blandat resultat. Spelet var inte alltid bra men hela föregående året har lett till att Roland idag vet hur Malmö ska spela för att prestera max och han vet vad respektive spelare i truppen går för. Vi ska spela något liknande 4-2-3-1 och med stort bollinnehav och fartfyllda spelare på kanterna. Ett spelsystem som gör att när Malmö behärskar det kan vi dominera i Allsvenskan.
Nu efter matchen mot Hammarby har vi spelat med detta nya spelsystem i nio matcher. Jag repeterar 9 matcher. Det vore idiotiskt, korkat ja välj själv att såga och byta redan nu. Allting fungerar ju faktiskt utom målskyttet. Det i sin tur beror inte heller på att vi saknar målskyttar. Det har vi gott om.
När man på kort tid byter spelsystem två gånger per säsong som under Sören och Roland blir det förvirring hos spelarna. Det är nämligen inte bara utgångspunkten på plan för varje spelare, utan det är spelarens instruktioner och arbetsuppgifter på plan som är minst lika avgörande för spelet. När yttermittfältaren tar ett steg in i planen måste hela laget på ett bestämt sätt reagera på den rörelsen. Högerbacken får ta ett steg upp och stänga den tomma ytan, vänsteryttern måste bredda osv, allt efter tränarens givna instruktioner. Sådant tar tid, kanske hela säsongen. Spelarna måste upptäcka situationer och lära sig lösa dem.
Att Malmö går på minor nu i början gång på gång kan till och med bara vara nyttigt för laget. Det gör att man måste lära sig att variera sitt spel efter motståndare, matchbild och situation i en enstaka match. Det bästa ”beviset” för detta är bortamatchen mot Elfborg. IFE och MFF spelar jämnt och inget av lagen kan sägas ha kontroll på matchen. Elfsborg spelar med Mobaeck och Danielsson som mer defensiva spelare och Taco som offensiv. Någon av dessa tre (minns ej vem) beskrev i paus att de får byta positioner och spelsätt sinsemellan hur de vill av Haglund. De gör man också efter en halvtimme. Harbuzi styr mycket av spelet från sin position som en av de två mer defensiva i Malmö. Mobaeck och Taco byter därför plats. Taco fördelar boll längre ner i banan och istället för att konstant ha Daniel Andersson mot sig får han Wilton. Mobaeck kan i sin tur ligga tätt på Harbuzi och ta bort dennes passningsvägar.
Detta får som följd att Malmö faller ur matchen och Elfsborg tar över. Elfsborg kan 4-2-3-1 perfekt. De har spelat så i flera år och många spelare har varit med hela vägen. Det sitter i ryggmärgen och spelarna kan flytta sig fritt i systemet och lagkamraterna vet exakt hur de ska agera och reagera. Det är skillnaden idag. Elfsborg behärskar sitt spel till fullo, Malmö gör det inte. Det kommer att ta ett tag till. I takt med att man blir bättre kommer chanserna man skapar bli vassare, spelarna i laget kommer komma till lägena bättre, rätt spelare kommer få läget oftare och därmed kommer det göras mer mål och inkasseras fler poäng.
Jag hade inte tänkt göra en allt för taktisk analys men betänk följande: I Malmös offensiv finns oändliga möjligheter. Vi har idag 10 spelare som innehar de 4 offensiva platserna i 4-2-3-1 som skulle ta en plats i den uppställning Hammarby mönstrade. Alla attributen finns: Typiska målskyttar, centertanken, vindsnabba anfallare, tekniska yttrar, spelfördelare och släpande anfallare. Om Roland bara slutar flytta runt för mycket kommer laget till slut få sitt genombrott, spelarna kommer få sina egna ”Theo Walcott mot Kroatien”-matcher.
Malmö har något stort på gång. Låt oss nu inte förstöra det genom att byta spelsystem eller någon annan panikåtgärd. Vi har börjat om tillräckligt många gånger.
Slutligen, vi har redan en grym trupp, i sommar bör vi värva absolut noll och definitivt ingen Erton. Vi behöver inte fler stjärnor på bänken. Vi är bättre än så, ge bara laget chansen att visa det också.
Guldet kommer glimma där det hör himma snart igen.
