Roy Andersson med egna ord
På lördag är det 30 år sedan MFF var i Europacupfinal. Idag inleder vi uppmärksammandet av denna bedrift. Först ut är Roy Andersson, som skrivit en text om hur han såg på resan, vägen till München.
När jag som ung grabb satt och tittade på Europacupmatcher i TV hade jag inte tron på att jag själv skulle kunna medverka i sådana sammanhang och långt mindre på den nivån.
Att efter så många år sätta sig ner och summera detta äventyr är förstås inte så lätt. Men jag gör ett försök ändå. När Himmelriket bad mig om en text var jag inte sen att tacka ja, det var en för rolig utmaning att skriva ner mina minnen för att tacka nej till.
MFF och jag hade under ett flertal tillfällen fram till denna säsong deltagit i de olika europeiska cuperna. Jag vill dela in dem i tiden innan Bob H och under tiden med Bob H.
Innan Bob var det mer en regel än undantag att vi gjorde bra hemmamatcher, oftast segrade vi, men när vi spelade på bortaplan blev det ofta storförluster.
När väl Bob kom in i bilden inför säsongen 1974 fick vi ett spel där vi fick en mycket tydligare spelidé, som det tränades och nöttes på i stort varenda träning. Detta i kombination med bra spelare som trodde och anammade detta till 100% gjorde att vi höjde vår lägstanivå till att ligga mycket nära vår bästanivå.
Vi spelade samma spel på bortaplan som hemmaplan och vi blev väldigt svårslagna. Under Bobs tid hade vi samma stomme av spelare under lång tid vilket också bidrog starkt till det sammansvetsade laget, både på och utanför planen.
En annan stor fördel var att nya spelare som kom in, inte minst i samband med europacupäventyret, hade en stor trygghet i att veta vad de skulle göra och vad övriga lagkamrater gjorde.
Detta medförde att åren innan 1978-1979 började vi närma oss de bättre lagen i Europa, vi gjorde bättre och jämnare matcher och även på bortaplan kände vi att chansen var god till bra resultat. Vi fick ett mycket bättre självförtroende framförallt på bortaplan.
För min personliga del får jag olika känslor när jag minns tillbaka. Dels den fantastiska resan med avancemang omgång för omgång ända fram till finalen, men även med de skador och avbräck vi drabbades av under denna cup.
Krister Kristensson, vår ledare och lagkapten, hade bestämt sig för att sluta efter 1978. Han kände för att ta ett nytt steg i sin karriär och han trodde troligen inte att vi skulle avancera på detta sätt i Europacupen. Krister och jag spelade många år och matcher tillsammans i mittförsvaret och jag tycker att vi kompletterade varandra på ett bra sätt.
Jag hade börjat känna av en skada i knäet under vårt träningsläger på våren innan vi skulle möta Wisla Krakow. Först trodde jag inte det var så allvarligt men det blev bara sämre och sämre. Efter varje match fick jag tömma knäet på vätska och smärtorna blev värre och värre. Jag var tvungen att sluta med fotbollsträning och sysslade enbart med simträning under större delen av vårsäsongen. Man kan utan överdrift säga att simhallsbadet i Malmö var något jag blev ganska trött på, men jag hade inget val.
Bo Larsson, ”Kaiser”, råkade ut för en allvarlig skada mot Dynamo Kiev i omgången innan Austria Wien. Detta var ett stort avbräck för oss med tanke på att Bosse var vår absolut bästa och mest rutinerade spelare. Om Bosse kunde man säga var han än spelade var han bäst (undantaget målvakt).
Av matcherna fram till semifinalen mins jag speciellt hemmamatchen mot Wisla Krakow där vi fick till en fantastisk vändning och hämtade in ett till synes hopplöst underläge. Alla minns säkert glädjerusningen ute i snödrivorna på Stadion efter ett av målen.
Bortamatchen mot Dynamo Kiev där Janne Möller gång på gång räddade oss från en förlust samt vår hemmamatch mot Dynamo Kiev där vi presterade en fantastisk fotboll och spelade ut motståndarna och tog oss till kvartsfinal.
Inför första semifinalen borta mot Austria Wien gjorde Bob genidraget att åter kalla in Krister Kristenson under MFF-fanorna. Detta för att täcka upp luckan efter Bo Larsson. Krister ställde upp och intog mittförsvaret tillsammans med Kent Jönsson som var ganska färsk vid den tidpunkten. Jag fick ta en defensiv roll på mittfältet framför mittbackarna för att stänga av ytorna där. Krister och Kent spelade fantastiskt bra tillsammans och man kunde inte se på Krister att han varit borta från händelserna ett tag.
Mitt tydligaste minne av den matchen är motståndarnas frustration över att inte kunna producera en enda målchans under matchen (kanske lite överdrivet) och efteråt fick man kommentarer som att det var som att möta 20 fötter som var i vägen överallt. Vår taktik lyckades till 100%, alla gjorde en fantastisk arbetsinsats och matchen slutade 0-0. Samarbetet i försvarsspelet, som alla deltog i ända uppifrån anfallarna ner till målvakten, var som en väloljad maskin.
Som jag minns det presterade vi inte mycket anfallsmässigt men det saknade betydelse. Efter matchen var vi naturligtvis mycket nöjda och vi var fulla med tillförsikt inför returen i Malmö.
Jag kämpade vidare med mitt onda knä, spelade i allsvenskan men att träna fotboll var inte att tänka på. Jag förstod att detta inte kunde pågå hur länge som helst. Smärtan blev bara värre och värre och vätskeansamlingen i knäet likaså.
Vår läkare Nils Westlin beslutade att efter returmatchen mot Austria Wien hemma skulle han gå in i knäet via ett titthål för att kunna se vad som var fel för att inte äventyra min framtid.
Vi dominerade hemmamatchen mot Austria Wien, jag spelade åter mittback tillsammans med Kent Jönsson. Men målet satt hårt inne men till slut lyckades Tommy Hansson med en nick göra 1-0 som stod sig tiden ut.
MFF var i final. Det osannolika hade hänt. Efter matchen firade vi på en restaurang i Malmö med våra respektive.
När jag tänker tillbaka slår det mig att hur många nya unga spelare kom in under Europacupmatcherna och gjorde verkligt bra ifrån sig. Trots att äldre så kallade nyckelspelare saknades kunde vi prestera dessa resultat.
Återigen: trygghet i spelet, en klar spelidé och genomtänkta träningar och spelövningar.
Nu var det dags för mig att genomgå undersökningen som var inplanerad. Doktor Nils Westlin sa innan undersökningen att om skadan var så allvarlig att jag riskerade men för framtiden så skulle han operera, annars inte.
Jag minns min oro och spänning när jag vaknade efter operationen och väntade på att Nils Westlin skulle komma och berätta vad som hänt. När jag väl fick beskedet hade det inte varit någon tveksamhet från läkaren. Han hade opererat mitt knä där ledbrosket var helt bortslitet. Om inte hade jag enligt honom äventyrat att kunna leva ett normalt liv i framtiden. Han gav mig dock vissa förhoppningar att på mycket lång sikt kunna komma tillbaka.
Det var naturligtvis ett tungt besked att få, att vara så nära att få spela en Europacupfinal men inte ens få chansen efter att varit med i alla matcher fram till denna. Men jag litade på att Nils Westlin fattat rätt beslut.
När det då var dags för finalen mot Nottingham åkte jag med ledarstaben och spelarfruarna ner till München på matchdagen. Spelartruppen hade åkt tidigare. Anspänningen var naturligtvis stor men det är inte det samma att stå bredvid. Jag tillbringade dagen i München tillsammans med supportrar från både lägren. Det var i sig fantastiskt men…
Matchen var spännande men inte så välspelad. MFF hade en bra chans i första halvlek men det skapades inte så många målchanser från någon av lagen.
Staffan Tapper spelade med en bedövad fot, han hade fått en skada på sista träningen inför matchen. Staffan kunde inte fullfölja matchen.
Matchen slutade 1-0 till Nottingham. Man kan alltid spekulera efteråt om om hade funnits.
Europacupäventyret 1978-1979 slutade här i München, men för oss som var med lever det vidare som ett oförglömligt minne. Åren när MFF var nära att räcka ända fram.
Vid pennan
Roy Andersson