Matchernas match
Rolf Lind var med i München 1979. Här berättar han om hur himmelsblå festade med Forest-fans, den underbara stämningen på Olympiastadion och mycket, mycket mer.
Mitt stora intresse för all slags sport väcktes mycket tidigt hos mig genom min morbror som var enormt intresserad av sport. Vi satt på 40-talet vid radion och lyssnade på alla idrottsutsändningar. Folke spelade också mer än 600 matcher för Veberöds AIF. Han tog mig med till Malmö första gången 1948 till Gamla IP där jag såg Malmö FF möta Degerfors. Sen blev jag snart frälst och djupt troende himmelsblå fantast. Det blev fler besök i Malmö på 40-talet. När jag sen blev gift och fick två härliga barn så var det givet att jag förde vidare min ”tro”. Både Peter och Åsa var 6-7 år när de såg sina första MFF-matcher på Stadion. Idag är hela familjen fortfarande hängivna MFF:are och de nu vuxna barnen är idag aktivt engagerade i MFF. Åsa är krönikör för Himmelriket och Peter rör sig på innerplan som fotograf för Himmelriket och MFF.
Hela vintern och våren 1978-79 var en lång räcka glada upplevelser som MFF-fantast. Jag såg några matcher på TV men tvingades lyssna på matchen mot Wisla Kraków i en transistorradio på mitt dåvarande jobb som bartender på Berns-Kronprinsen. En nervig upplevelse. Som tur var så var det inte mycket gäster den kvällen som störde. Från semifinalen borta mot Austria Wien, som jag såg på TV, måste jag få nämna något som fastnat i minnet för evigt. Deras stora stjärna Prohaska dribblade runt i början av matchen och kom förbi några av MFF:s spelare, men när han mötte ”brottaren” Krister Kristensson blev han ”kapad jäms med fotknölarna”. En given frispark, men sen var han bara en skugga av sig själv under resten av matchen! Hemmamatchen såg jag på stadion tillsammans med hela min himmelsblå familj.
Jag har varit jättestolt över att jag haft dessa matcher plus finalen inspelade på videoband. Förstå den ilska och besvikelse jag kände när Åsa ville låna banden för att skriva om matcherna och jag upptäckte att det som återstod på banden var bara svartvita mörka och suddiga bilder och uselt ljud! Finns det förresten någon som kan hjälpa mig?
När det stod klart för mig att MFF var i final beslöt jag och två servitörer från Kronprinsen oss för att åka till München och se matchen på plats. Ytterligare två fans anslöt sig och vi var fem stycken som i en Volvo kombi körde ombord på färjan i Trelleborg på kvällen den 28/5 med stora förväntningar i bagaget. Allt var fixat, matchbiljetter, två övernattningar i stan och ett noggrant körschema för såväl ditresan som hemfärden. Relativt vakna gav vi oss av färjan med den som dragit nitlotten att köra först vid ratten. Nittio mil på tyska motorvägar klarades av helt smärtfritt och vi lyckades också, efter viss möda, att hitta till de två privatrum som vi bokat. Trötta efter färden slocknade vi efter ett par kalla tyska öl för att orka möta den stora finaldagen. Vi längtade efter matchen och tiden verkar ju gå fortare när man sover så det blev ingen sen natt.
Vi vaknade pigga och friska och kände att det var dagen D. Snabbt ut på stan och ner i centrum. Här var det redan massor av engelsmän och skåningar ute och festade. Man badade i fontäner, viftade med flaggor och skrek hejaramsor. På den jättestora ölpuben Hofbräuhaus vid torget var det fullt ös och förbrödring. Nottinghamfansen var lika överraskade som vi Himmelsblå över att vi alla var snälla och trevliga. Engelsk press hade beskrivit alla MFF-fans som värsta busarna med knivar och påkar i fickorna. Samma saker hade vi svenskar fått läsa i kvällstidningarna om de ”röda djävlarna” från ön. Verkligheten var att vi hade jättetrevligt och festade tillsammans hela dagen.
Någon timme innan matchen var det ett jättelikt ”lämmeltåg” som begav sig på vandring mot Olympiastadion. Ju närmre vi kom dess fler fans såg vi liggande utslagna efter dagens festande och det var nog en del som missade matchen! Men det stora flertalet av oss som kom fram fick uppleva och se den fantastiska Olympiaparken och fotbollsarenan. Kom man fram till stadion genom Olympiaparken så var insläppen till ena långsidans läktare högst upp och man gick sen nedåt till sin plats! Troligen unikt.
Det var ett enormt tryck på läktarna långt innan matchen började. 20000 engelsmän och mer än 8000 MFF supportrar gjorde allt för att överrösta varandra. Det var ett härligt skådespel att uppleva. Glömmer aldrig de rysningar jag fick när vi unisont hejade fram vårt himmelsblå lag med MAAALMÖÖÖÖ! Det är skönt att höra på ”banken” idag att ståplatsläktaren åter använder detta enkla men välljudande hejarop till spelarna.
Det går inte att förtränga att Nottingham var det spelförande laget men mycket kunde ha varit annorlunda. Om Bosse och Roy inte varit skadade, om Staffans fotskada hade klarat av matchen och om Kindvall satt sitt läge i första halvlek! En sak är säker och det är att Viv Anderson (Englands första färgade spelare som spelat en hel landskamp) hade tvingats att gå betydligt mjukare fram om Roy varit på plan och lagt de frisparkar som Viv orsakade med sitt hårda spel. Efter Francis mål på övertid i första halvlek försvann lite av hoppet om en seger för Malmö FF. Det kändes ändå stort att ha blivit tvåa i den riktiga Europacupen. Det har bara MFF klarat av. Har ett svagt minne av att något långrandigt lag vunnit en mindre cup för de lag som ”blev över” när det som idag är Champions Leauge fyllts med de bästa lagen i Europa!
Vi var fortfarande glada och stolta efter matchen och smög inte undan för de segerrusiga Nottinghamfansen. Det blev ännu en sen kväll i München för alla utom den stackare som skulle ta första sträckan vid ratten på hemfärden. Vi andra hamnade bland annat på en nattklubb där även Trevor Francis och några lagkompisar var och firade. Han verkade inte vara i stånd att skriva några autografer så vi försökte inte.
Färden norrut på autobahn var mysig trots förlusten. Massor av svenska bilar och bussar på väg till Travemünde som tutade och viftade med MFF-flaggor. Ännu en trevlig natt på färjan med trötta men trots all nöjda fotbollsälskare. Så långt hade vår planering fungerat perfekt men vi hade glömt bort att någon skulle köra bilen från Trelleborg och hem! Vi stod fem stycken trötta på bildäck och tvingades be en matros att köra bilen iland och sen fick ägaren sova några timmar i baksätet medan vi andra tog tåget hem till en skön säng och välbehövlig vila.
En oförglömlig resa med våra himmelsblå favoriter var det! Fem dagar senare var det ganska många av oss som tog sig till Landskrona och hejade fram MFF till en 1-0 seger men det är en annan historia.
Foto: Rolf Lind
