Måndag morgon: Ett öde att vara himmelsblå
"Just som Micke krossade ciggen mot asfalten, för det var snart dags för domaren att blåsa igång andra halvlek, sa han: ”Men det är väl ens öde att vara himmelsblå”."
Jag träffade Himmelrikets tidigare capitano Micke Möller utanför Stadions grindar härförleden. Det var paus mellan första och andra halvlek i matchen mot Gais. Vi delade varsin cigarett och rätt många negativa tankar. På det hela en trevlig kvart. Vi kom fram till mycket, så som man gör när man har ont om tid och det gäller att passa på att låta mun och läppar arbeta intensivt. Guillermo Molins hade precis kvitterat till 1-1 och det var väl för väl, sade vi.
Spelet hade varit vackert igen. Målchanserna hade inte utnyttjats. Den här gången heller. Men Malmös nya stadion är tjusig, sade vi. En skön skapelse, en byggnad vi med rätta kan vara stolta över. Vi pratade lite i munnen på varandra, och ingen av oss var vidare positiv eller optimistisk gällande Malmös fortsättning – i den här matchen eller till hösten. Vackert spel, men inte särskilt effektivt. Micke trodde på seger ändå till slut, jag sa att det känns som när man tittade på matchen mot Trelleborg. Eller Örebro. Eller Gefle för den delen. Matchen skulle gå och sedan skulle den lida mot sitt slut och sedan skulle den vara slut. Och oavgjord. Så tänkte jag och sa jag. Vi enades om att jag gärna fick ha fel.
Just som Micke krossade ciggen mot asfalten, för det var snart dags för domaren att blåsa igång andra halvlek, sa han: ”Men det är väl ens öde att vara himmelsblå”.
Som den slumptroende människa jag är ville jag genast protestera. Inte kan det väl vara ödet som ligger bakom MFF:s minimala målskytte, lika lite som ödet kan ha sett till att människor som våldtar eller startar krig får leva i hundra år medan en massa små barn brinner inne på ett daghem i Mexiko. Det låter så irrationellt, så vulgärt och så… hemskt. Hellre vill jag tro att det är slumpen som ligger bakom.
Men samtidigt, det lät så vackert med ”det är väl ens öde att vara himmelsblå”. Jag kan inte göra något åt saken. Spelar Malmö FF bra eller dåligt; jag är himmelsblå. Har MFF en tränare som gett oss guld men som fick ett tack för kaffet i gengäld; jag är himmelsblå. När man står eller sitter en solig eller regnig dag, målen trillar in både framåt och bakåt, och segrarna låter vänta på sig; jag är ändå himmelsblå.
Det är mitt öde. Ingen idé att kämpa emot, jag har inte själv valt det. Jag tror fortfarande på att slumpen ligger bakom mina val här i livet, men i fallet med Malmö FF vill jag tro att det var mitt öde. För som det heter, alla föds ljusblå, det är bara det att alla inte vet om det. Men jag fick reda på det i tidig ålder, och det är jag glad för. Mitt öde, det är att vara himmelsblå. Så väl uttryckt.
*********
Slumpen eller ödet att jag, när ni läser detta, ligger på en strand vid Medelhavet med solkrämen och Kunzelmann & Kunzelmann vid min sida, med saltvattnet långsamt rinnande in över mina fötter? Det är rätt oväsentligt. Jag har 3 veckor på mig att fundera över den saken. Do viđenja!
